Stasimon

Vardagsfenix

2012-02-10T00:28:00.002+01:00

Hepp. Det gick väl sådär med löftena, om än offentliga och nedskrivna. Jag skyller på resa och förkylning och bokföring som släpat efter. Nu känner jag mest igen känslan från följande anteckning skriven 2008 (även om jag numera arbetar dagtid, samt att jag inte skrivit större delen av dagen utan mest brottats med nämnda bokföring, men alltså, känslan!):

Klockan är snart 6.00. Hela natten har jag skrivit. Det går inte snabbt, tretusen ord har jag kanske fått ihop. Och nu: utmattningen. Att inte kunna formulera en endaste mening till, det finns inget kvar att säga. Askan som rinner längs kinden - sömnen lockar. Imorgon: stiga upp som fågel Fenix. Sätta sig framför ordbehandlaren. Så.

Att nedskriva offentligt framtvingar genomförande*

2012-02-01T11:23:00.004+01:00

Idag börjar februari och jag täckte att med den nya månaden kommer också möjlighet till nystart. Hitta till en glänsande ny disciplin och oanvänt skinande arbetsrutiner. Det går väl sådär, klockan är 11, jag är ensam hemma ho min pappa och fortfarande iklädd pyjamas... Förutom lite mer motion, vilket eftersatts under hösten/vintern, tänker jag ålägga mig två utmaningar: skriva varje dag här på Stasimon, samt skriva minst litterära 750 ord om dagen.

I övrigt tänkte jag att min vår till ska handla om franskspråkiga symbolister. Jag tycker överhuvudtaget att t ex kulturdebatten borde handla mer om franskspråkiga symbolister och mindre om... typ Slussen(?)** Annan möjlig utmaning: att bli franskspråkig symbolist?

*Vedertagen bloggsanning.

**Jag har dålig koll på samtida kulturdebatter eftersom de handlar i allt för liten grad om franskspråkiga symbolister.

På tal om Bysans

2012-01-28T17:40:00.001+01:00

Är det inte lite roligt och väldigt talande att ordet byzantine används i den negativa betydelsen, något som är överdrivet byråkratiskt eller beräknande och intrigant. Franska byzantin å andra sidan kan användas i en positiv betydelse och stå för något spetsfundigt eller lyxigt.

Vår i Istanbul

2012-01-19T20:07:00.000+01:00

Det verkar som om det till påsk blir en vecka i Istanbul ändå. Tills dess hoppas jag hinna fördjupa mig lite i osmanska riket, efter att ha tillbringat hösten med det bysantinska.

Årskrönika

2012-01-11T22:38:00.001+01:00

Jag vill ändå säga något om året som gått, som för mig på sätt och vis inte riktigt känns över än, det gamla är inte avslutat och det nya ännu inte påbörjat. När jag tänker tillbaka på det svindlar tanken, det var ett år fyllt till bredden och hur roligt allt det som hände då än var, så önskar jag mig inför 2012 mer stillhet, ett mellanår att vila i.

2011 började med dramatik. Efter att ha firat julafton på djursjukhuset trodde vi att faran var över, men kissen blev snart sämre igen och började året med tio dagar på sjukhus och ovisshet. Mot alla odds blev hon bra igen och vi kunde ta hem henne igen. Lättnade, glädjen, tacksamheten går inte att beskriva i ord. Efter det lugn och stillhet, en uppsats som började ta form. Översättning för nöjes skull och för tankens vigör.

I april åkte vi till Paris, trots skoskav och migränanfall blev resan skimrande och klädd i försommarvärme. Vi kom hem, vände, åkte en vecka senare till Bryssel. Hälsade på familjen och koncentrerade på att smaka alla Belgiens läckerheter. Minns: Grand Place upplyst i mörkret och medelhavsvärmen, klockan var halv elva och jag hade bara en sjal över axlarna. Vin på en livlig uteservering, barock och gotik runt oss, bladguld och kullersten. Nästan öde tunnelbanestationen och det fullkomligt öde Gare du Nord innan vi hittade en taxi som kunde ta oss hem när sista nattbussen gått.

Hemma igen började jag snart på Drottningholm. Första visningen satte tonen, en fransk kör på kulturresa tog ton i salongen och sjöng en visa i kanon, på svenska vilket gjorde mig såväl rörd som ödmjuk. Under sommaren jobbade jag egentligen för mycket, och över minnena ligger trötthetens dimma. Också de veckor jag tog ledigt satt tröttheten i lederna, det var som om jag i maj tog ett djupt andetag och andades inte riktigt ut förrän efter september.

Men ledigheterna: i juni en skrivarkurs utanför Uppsala. Insikten att sinnet måste få vila ibland. Att städerna stimulerar och retar fantasin, men att jag behöver landsbygdens stilla skönhet för att all den där stimulansen skall kunna växa i mig och bli till något.

I juli: Lago Maggiore norr om Milano. Vad jag behövde just då, lugn och promenader. Tid att läsa böcker. Vin till lunch och middag, på restaurang och på hotellrummet. En dag låg jag kvar och läste ut böckerna jag tagit med. En annan promenerade jag i timmar i den botaniska trädgården. Kvällar med matematikern, glass och pizza. Båtfärder till sjöns öar, slott och trädgårdar som tagna ur fantasin. Salar med sten uthuggen som koraller strax över den klarblå sjön, öppna fönster och den lätta brisen. Dockteatrar stora som riktiga teatrar. Lejon och framförallt enhörningar - de senare mina älsklingsdjur. En vindflöjel som en kamel - även det ett älsklingsdjur. Vita påfåglar överallt i trädgårdarna. Ödlorna som solade sig på de låga murarna, det var som om jag plötsligt befann mig i en av dessa fantasivärldar jag drömt om i barndomen. Inte så mycket de jag hittade i böckerna, utan i tv-spelen. De där gamla äventyrsspelen av peka-klicka-typ. Overklighetskänslan sitter i än. Men också: stunder med matematikern. Att gå i det ljumma sommarregnet längs våt kullersten och äta glass vi hittat i en nattöppen liten gelateria. Sitta på balkongen när regnet öste ner, så att det var som om vi satt innanför ett vattenfall. För en gångs skull röka cigaretter och dricka rosévin. Ingen overklighet där, tvärtom. En stark känna av att vara där och då, att detta är verkligheten och att vi är närvarande i det.

I augusti: västkusten för att hälsa på familjen. Promenader i Ljungskile och Nääs slott. Som vanligt känslan av att vara där allt för kort tid. Hemma igen fyllde jag 26 den 26e. I september fyllde matematikern 25 år och vi hade en stor födelsedagsfest. Den 5e september hade vi varit tillsammans i tre år och det var också då han överraskade med en diamantring och ett frieri.

I början av oktober sade jag adjö till Drottningholm och 1700-talet. Kröp in i den bubbla jag ännu lever i och som spricker om jag talar om den allt för mycket - så det får vänta. Kort sagt: jag ömsade på något sätt skinn och började en ny etapp av livet.

För 2012 lovar jag mig alltså att fortsätta på den inslagna vägen. Få ordning på min bokföring. Jag tänker mig också skaffa en "riktig" hemsida, kanske ett nytt utseende åt Stasimon. Skaffa visitkort. Och sedan: det vanliga. Att vara lite mer social och träffa människor som träffas annat än på boksidor. Bli lite smalare, lite snyggare. Skriva bra, skriva klart. Något sådant.

Based on a true Story

2012-01-10T18:15:00.000+01:00

Med varje bok ingår författare och läsare en överenstämmelse. Bryter författaren emot denna kommer läsaren att känna sig bedragen. Detta säger egentligen ingenting om bokens förtjänster, inte heller läsaren har gjort något ”fel” – ingen tycker om att känna sig lurad. Den som förväntar sig en deckare men förvägras ett brott kommer att känna sig snopen, den som läser en ”sann” berättelse som visar sig vara uppdiktad likaså. Och den som läser en bok av en kvinna, bara för att upptäcka att den skrivits av en man kommer också känna att ett förtroende brutits. Inför läsningen av en bok spelar allt man vet om en författare och dennes tidigare produktion roll, likaså det man på förhand fått veta om boken (genom baksidestext, omslag, recensioner etc.)

Det flesta läsare kan anpassa sig när informationen kring ett verk ändras, även om det kan lämna en svag, bitter smak då det ställer boken i ett nytt sken som anses sannare en den lögn under man först läste den. Ilska uppstår särskilt när vad man uppfattar som vittneslitteratur visar sig vara falskt, där själva vittnandet om missförhållanden ger verket värde (som i alla dess based on a true story-böcker som blir angelägna först när de är sanna men i övrigt lider av bristande kvalitéer, samma gäller för kändisars självbiografier). Ilska kan också uppstå, och då ofta hos den bildade medelklassen, inte sällan hos självaste litteraturkritikerna, när det visar sig att ett verk man höjt till skyarna (vilket sällan eller aldrig är fallet med true story böckerna och kändisbiografierna) visar sig vara ”falskt”.

Ett exempel gavs i ett Babel-avsnitt för ett tag sedan, Helene Hegemann med romanen Axotl (jag drar mig också till minnes den där bloggen Black Ascot som visade sig vara ett pr-grepp), för att nämna ett exempel. I Hegemanns fall förnärmas kritikerna inte i första hand för att delar av texten citerats från en blogg, utan att det inte är självupplevt. Ilskan i det här fallet, i mötet med en roman, beror således inte på att romanen i sig brustit i avtalet – utan kritikernas ilska visar att de som läsare uppfattat boken på detta andra sätt, som en typ av vittneslitteratur. Upprördheten bottnar således i självinsikten att det man fann lockande med boken var en ung flickas, underförstått sanna, sexuella erfarenheter och drogberoende. Istället för att ta till vara på denna nya självkännedom och rannsaka såväl moraliskt sinne som estetisk smak, utagerar kritikerna och kritiserar författaren för löftesbrott. Men det skall sägas, det är alltid obehagligt att inse att man är en sådan som stannar för att titta vid olycksplatser, en sådan som gottar sig i andras fall och förnedring.

Det beständiga

2012-01-09T00:00:00.000+01:00

När ett njutningsmedel väl har upptäckts, är det antagligen outrotligt. Det är det beständiga hos människosläktet. Europas och Orientens politiska historia visar i varje fall att det är lättare att få folk att ge upp sina ståndsprivilegier eller att byta religion än att få dem att sluta dricka kaffe.
ur Cigaretten efteråt av Horace Engdahl.

Om böcker och skolbibliotek

2012-01-07T18:12:00.000+01:00

Det här med boken som bok. Som fysiskt objekt och inte som tecken på en skärm. Jag såg ett avsnitt av programmet Kulturexpressen där det diskuterades skolbibliotek, och där satt en herre och argumenterade emot nödvändigheten av skolbibliotek. I sådan här diskussioner ska man vara väldigt försiktig tror jag, det är så lätt att sjunga böckerna lov. Intuitivt känner man att det finns en avgörande skillnad mellan läsningen av den fysiska boken och datorskärmen eller läsplattan. Herrn i tv-soffan påpekar att han i skrivandet av sin bok aldrig slår i referensbibliotek, det går ju så mycket snabbare att snabbt slå på Jstor eller andra artikelsamlingar på nätet. Källkritik behöver man inte en skolbibliotekarie till, det kan väl läraren lära ut. Och här håller jag nog med honom, om det bara rörde sig om källkritik skulle säkerligen en lärare kunna ta också den uppgiften (gör de förresten inte redan det, jag kan inte minnas att en skolbibliotekarie gått igenom sådant, däremot lärare svenska och historia?) I mitt akademiska och professionella liv är jag också evigt tacksam till nätets och digitaliseringens möjligheter, det underlättar ekonomiskt och tidsmässigt att kunna bläddra i franska nationalbibliotekets samlingar hemma vid den egna skärmen. Eller när man bara är intresserad av att se vad en författare har att säga om just ett begrepp – då är sökfunktionen en sann gåva. Att bära med sig sitt (vetenskapliga) referensbibliotek under armen, ja det är ju sannerligen en vinning.

Men det här är läsning och textarbete som ligger på en helt annan nivå en grund- eller gymnasieskolans. Mediet genom vilket vi tar till oss texten påverkar. Och det finns en fördel som den fysiska boken har och det är att den inbjuder till en läsning utan avbrott. Har man tillgång till nätet, facebook och twitter – finns alltid risken att man, utan att riktigt vet varför, avbryter sig och kollar vad som hänt sedan man kollade sist. Det som för forskaren var en styrka blir här en nackdel. Man förlorar sin uthållighet. De flesta texter man finner på nätet är relativt korta, jämför man texterna Stasimon och dylika bloggar med andra framstår de som relativt långa, lägg dem intill en essä av Montaigne eller en välskriven artikel i en tidskrift och du inser att de egentligen är förhållandevis korta. Jag kan själv märka de perioder jag läst mycket på nätet och haft mindre tid att tillbringa i böckers sällskap, hur uthålligheten blir sämre, rastlösheten större.

Är den av värde då, denna fördjupade läsning? Är det inte så att vi bara får anpassa oss efter de nya medierna, inse att världen rör sig lite snabbare och att det inte längre finns något att hämta i det sammanhängande läsandet? Givetvis behöver man också denna andra typ av läsning, jag tror att den är intimt förbunden med vår förmåga att föra logiska resonemang, att tänka fördjupade tankegångar. Jag tror det där tålamodet är ovärderligt eftersom det krävs tålamod innan man kan nå förståelse. Och inte minst, det är så omåttligt arrogant av samtiden att inte anse sig ha något att hämta i det förflutna. Som om man kan förväntas dra någon slutsats om en given tidpunkt utan att känna till vad som lett fram till den.

Jag tror att denna sorts läsning också kan läras ut vid en dataskärm eller ännu hellre en läsplatta. Men jag tror att det är så oändligt mycket lättare att göra det med hjälp av en bok. (Sedan finns ju här en annan problematik också, ibland låter det i retoriken som om alla skolbarn har tillgång till en dator eller liknande, men så ser det inte riktigt ut och vad ska man göra med de barnen vars familjer inte har råd? Skolbibliotekets böcker finns tillgängliga för var och en oavsett familjeförhållanden.)

Zola

2012-01-04T18:18:00.000+01:00

Min största invändning mot Zola är inte att han är moralist, utan att han är så fruktansvärt tråkig. Moralister är det tråkigaste jag vet.

Ett gott nytt år!

2011-12-31T23:59:00.000+01:00

Ett nytt år stundar, och så snabbt 2011 rann förbi. Likväl, fyllt till bredden. Stora, omvälvande förändringar ingen anade. Under 2012 hoppas jag bygga vidare på grunden som lagts. Sten efter sten tänker jag som brevbärare Cheval* bygga mina drömmars slott. Våren tillbringar jag utan säkerhetsnät, jag vågar högmodet och utmanar det vita arket.

Jag önskar er, kära läsare, ett gott nytt år och hoppas på ert sällskap också i det nya året.

—

*Cheval began the building in April 1879. He claimed that he had tripped on a stone and was inspired by its shape. He returned to the same spot the next day and started collecting stones.

For the next thirty-three years, Cheval picked up stones during his daily mail round and carried them home to build the Palais idéal. He spent the first twenty years building the outer walls. At first, he carried the stones in his pockets, then switched to a basket. Eventually, he used a wheelbarrow. He often worked at night, by the light of an oil lamp.

Hunger

2011-12-29T17:36:00.000+01:00

26 december skrev jag:

Jag känner en sådan hunger. En hunger efter litteratur. Jag vill konsumera den, låta den svälla i mitt inre, stiga som feberrosor på mina kinder. Hela hösten har jag läst en och samma bok. Den har haft min uppmärksamhet och nu har arbetet nått ett tråkigt stadium. Jag flyttar komman och slår i böcker. Det är torrt och småttigt men nödvändigt, den här delen av arbetet. Det har med litteraturen att göra, men det mättar inte.

Sedan dess: två böcker slukade. Den värsta hungern stillad, men anden kräver mer. Och sen finns den där förbannelsen: ju mer man läser, desto sämre mättar det. Man blir kräsen; kräver högre höjder och starkare retningar.

Julbak och jämställdhet

2011-12-21T10:54:00.000+01:00

Förra veckan bakade matematikerna och jag. Vi är rätt dåliga på det här med jämställdhet så det blev som vanligt så att den enes insats begränsades till att bistå med ett andra utlåtande rörande huruvida mjölken verkligen var "fingervarm" och redo för jäst, viss hjälp i att få över knäcken i knäckformarna, eftersom det måste gå snabbt, samt en hel del "smakande" på de olika degarna och färdiga knäcken. Sedan tröttnade jag helt och satte mig en stund framför tv:n, matematikern suckade lite men eftersom han till skillnad från mig tycker bakning är en kul grej gjorde han klart lussekatterna och pepparkakorna.

De rättfärdiga

2011-12-18T10:59:00.000+01:00

Jag tar väldigt illa vid mig när ”nazist” blir ett skällsord att slänga mot den som har en avvikande åsikt. Att man misstänkliggör debattörer eller ståndpunkter genom att antyda ett släktskap med nazistideologin. Det som stör mig mest är att den som kastar ur sig något sådant är så övertygad om sin egen rättfärdighet och absoluta obefläckbarhet. Jag tänkte på det när jag läste The Hare with Amber Eyes, där exempelvis museitjänstemän är villiga att se åt andra sidan när utrensningar i leden innebär strålande karriärsmöjligheter. Jag tänker att en del av dem som ropar högst och ser till att förfäkta det åsikter som för tillfället är i hausse, gör det av ett slags självcentrerad bevarelsedrift, är de av inte samma sort som museitjänstemannen som blir intendent? Är det inte den som helt saknar självkritik som är den farligaste? Om man inte vet att mörkret kommer inifrån – hur ska man då, så att säga, mota det i grind?

Än en gång, låt oss tala klarspråk: jag försöker inte säga att jag inte är kapabel till det ena och det andra. Jag är skyldig, det är inte ni och det är bra. Men ni borde ändå kunna säga er att det jag gjorde kunde ni också ha gjort. Kanske mindre nitiskt, men kanske också mindre förtvivlat, hur som helst: på ett eller annat sätt. Jag tror att jag kan tillåta mig att påstå att den moderna historien tydligt har visat att alla, eller nästan alla, under vissa omständigheter gör som de blir tillsagda, och ni får ursäkta mig, men chanserna är små att ni till skillnad från mig tillhör undantagen.

ur Littels De välvilliga

En reflektion och löften om framtiden

2011-12-14T19:36:00.000+01:00

Skriv alltid, alltid upp titlarna på intressanta böcker du stöter på. Du vet att du inte kommer att komma ihåg dem. Glöm inte det nu, glöm inte det nu, glöm inte det nu.

(Det är en väldigt mycket jobb och deadlines just nu, återkommer, eller: kaptenen har inte övergivit skeppet, han gömmer sig i kajutan.)

Läste någonstans att den som vill ha en framgångsrik blogg ska ha många bilder och korta texter. Eftersom jag bara är intresserad av välvilliga läsare, dvs de som är kvar trots motståndet i att behöva stava sig igenom ett par hundra ord, är jag snart tillbaka med färre bilder och fler ord.

Oktober på Västkusten

2011-12-06T23:06:00.001+01:00

Kyrkogårdskatt i Intra

2011-11-14T20:27:00.000+01:00

Brudklänningen

2011-11-11T20:24:00.000+01:00

Faraday

2011-11-08T20:20:00.000+01:00

Faraday i sitt laboratorium

Den här Michael Faraday verkar var en skön typ. På frågan om vad den praktiska nyttan med elektricitet var, ställd av William Gladstone som då var något motsvarade en finansminister:

One day sir, you may tax it.

Den ideomotoriska effekten

2011-11-07T20:10:00.000+01:00

När jag för ett tag sedan försökte hitta den svenska termen för franskans table tournante och engelskans turning tables hittade jag inte bara termen ifråga (det heter bordsdans eller bordslevitation) utan också en förklaring till företeelsen i den här artikeln av Sven Ove Hansson, publicerad i Vetenskap och Folkbildnings tidskrift Folkvett. För den som inte vill läsa hela artikeln följer här en kortfattad sammanfattning.

Det finns tydligen något som kallas den ideomotoriska effekten (termen instiftades 1874 av fysiologen William Carpenter), som går ut på att om man tänker på en rörelse så kommer man, förr eller senare (det kan ta timmar innan effekten sätter i) börja få små muskelryckningar som framkallar rörelsen ifråga. Det tydligaste exemplet är slagrutan, när man alltså i jakt på vatten, skatter eller annat roligt som ligger dolt i marken. Eller när man bär runt på en liten pendel i samma avsikt och denna pendel börjar röra sig, medsols, motsols etc. Man är fullkomligt omedveten om den lilla rörelsen och i pendelfallet får det alltså tydliga och framför synliga konsekvenser när rörelser förstärks av pendeln.

Men det stannar inte där, den ideomotoriska effekten är inte nödvändigtvis en ensam företeelse. De flesta är säkerligen bekanta med den typ av seanser där ett anta personer lägger händerna på en bordsskiva med tydliga order om att inte lyfta dem, varvid bordet plötsligt reser sig (leviterar, alltså) eller börjar att snurra, ibland så snabbt att de medverkande måste ställa sig upp och springa längs med bordet för att hinna med. Men som alltid kommer förr eller senare en skeptiker som behöver bevis:

"Den kände fysikern Michael Faraday utförde en serie geniala experiment för att utröna varför seansborden rörde sig. Bland annat provade han att täcka bordsytan med ett papper, fastsatt med en mjuk massa. Om seansdeltagarnas egen upplevelse, att de höll emot när bordet snurrade, var riktig, så skulle papperet ha släpat efter när bordet snurrade. Om de däremot (omedvetet) drev på bordet med egen muskelkraft, så skulle papperet vara förskjutet i förhållande till bordet i motsatt riktning. Försöken visade entydigt att det senare var fallet. Faraday publicerade år 1853 en mycket välskriven artikel där han redovisade sina experiment och drog slutsatsen att bordsdansen berodde på de deltagandes omedvetna muskelrörelser."

För den naturlige tvivlaren, alltså för en sådan som undertecknad, är det intressanta kanske inte i första hand att inga andar är inblandade i bordets eller slagrutans rörelse, utan att inget charlanteri heller är nödvändigt. Rörelsen behöver inte instiftas av någon särskild ingen behöver dra i ouija-brädets lins - rörelsen sker i var och en, helt omedvetet. Och visst ställer det också några intressanta frågor om det här med medvetenhet och omedvetenhet - när man kan lyfta ett bord utan att faktiskt vara medveten om det. Det jag undrar nu är om kunskap om denna ideomotoriska effekt påverkar, ja, den ideomotoriska effekten? Blir man mer vaksam mot sitt undermedvetande, så verkar inte vara fallet om man får tro artikel författaren som uppmanar oss att pröva själva:

"Det är mycket lätt att själv undersöka hur den ideomotoriska effekten förstärks av en pendel. Häng upp en ring i ett snöre, håll snöret i handen och försök att visualisera t.ex. att pendeln rör sig medsols, att den rör sig motsols, att den svänger fram och tillbaka... Trots att man inte medvetet rör handen, brukar pendeln efter en stund (hav tålamod!) börja att röra sig på det sätt man föreställer sig."

"I det klara ljus som genomträngde dimman, framträdde strax - "

2011-11-07T00:27:00.000+01:00

Perspektiven

2011-11-05T23:14:00.000+01:00

Att perspektiven ändras, att man plötsligt tvingas omvärdera sin plats på tidslinjen som är ens liv, det händer då och då. Jag har tydliga minnen av att i fiktionen, via filmer eller böcker, konfronterats med förhållanden jag funnit fullkomligt osannolika. För att sedan, när jag själv uppnått åldern ifråga inser att det jag för några år sedan fann så självklart att de skulle inträffat, ännu inte hänt (typ första kyssen etc). Tiden har sävligt runnit förbi, man har blivit åldrats och nått den magiska åldern utan att man riktigt visste hur det gått till.

När jag gick i gymnasiet läste jag Guy de Maupassants roman Bel-Ami. Boken gjorde stort intryck på mig men vad jag minns tydligast nu (nästan tio år senare, herregud) är en kort passage där det talas om att Georges är för ung för att gifta sig (tror jag, som sagt, det var ett tag sedan jag läste boken ifråga), och Georges ålder skrivs även ut: han är 26 år gammal. För mitt 16-åriga jag var det fullkomligt absurt att 26 kunde betraktas som ungt. Att Georges Duroy inte var gift och färdig med det mesta nu när han var, kanske inte en gubbe, men i alla fall en mogen man. (Ännu mer förbryllande var det när man beaktade att 1800-tals människan levde kortare tid, vilket skulle föra Georges ännu närmare sin ålders höst.) Sedan några månader tillbaka befinner jag mig i den prekära situation att jag nu uppnått dessa 26 år och även passerat dem. Ogift, barnlös, ekonomiskt osäker frilansare? Det går helt enkelt inte ihop. För jag känner mig inte så lastgammal som mitt ungdomsjag uppfattade 26, jag är ganska nöjd med att inte ha förlovat mig tidigare, är verkligen inte redo för det där med barn och när det gäller den ekonomiska osäkerheten så tillåter den och har tillåtit mig att syssla med det jag gillar att göra. Framför allt: jag känner mig inte gammal. Det blir ett dubbelseende, jag betraktar mig med den besvikna tonåringens ögon samtidigt som mitt samtida jag inte alls är redo att plocka fler vuxenpoäng den närmaste tiden. Lyckligtvis kan man justera perspektivet, detta görs med fördel genom andra kulturella företeelser. I det här fallet ordinerar jag mig själv ett par avsnitt med Sex and the City som ger det perspektiv bara en berättelse om singelkvinnor i 35-årsåldern kan ge.

The Hare with Amber Eyes

2011-11-04T21:33:00.000+01:00

Jag har läst en mängd böcker under pendlandet den gångna sommaren. En av de bästa som jag rekommenderar som höstläsning och julklapp, heter The Hare with Amber Eyes av Edmund de Waal. de Waal skriver sin familjs historia, eller snarare historien familjens netsukesamling, dessa små japanska prydnadsföremål. Eftersom de Waal tillhör en judisk släkt och netsukesamlingen kommer i deras ägo i slutet av 1800-talet, behandlas vår mörka 1900-talshistoria, en historia som vi är smärtsamt bekanta med. Och som vi läst, hört och sett hur många gånger som helst. Det som gör boken så bra är huvudsakligen två saker. Det första är de Wall från början bestämmer sig att inte falla i de där fällorna och låta historien bli en Berättelse med stort B, där verkligheten och släktminnena sugs upp i det narrativ som finns om Europas moderna historia och där de på något sätt förlorar sin autencitet och reduceras till rekvisita. de Waal skriver:

"...but I really don't want to get into the sepia saga business, writing up some elegiac Mitteleuropa narrative of loss. [...] It could write itself, I think, this kind of story. A few stitched-together wistful anecdotes, more about the Orient-Express, of course, a bit of wandering round Prague or somewhere equally photogenic, some clipping from Google on ballrooms in the Belle Epoque. it would come out as nostalgic. And thin."

Det finns en avväpnande ärlighet i de Waals sätt att skriva, han ställer sig ständigt i relation till sin historia, skriver in sina reaktioner sitt sökande efter spår efter släktingarna. Det andra som gör boken så bra är de Waals känsla för tingen. Jag gissar att detta har att göra med att han själv är en framgångsrik keramiker. Varsamt, nästan ömt, beskriver han de själlösa tingen, vilar inte förrän han skrivit in dem i sin släkts historia, skriver så att vi kommer dem nära. Och som konsekvens kommer vi också närmre människorna som ägde tingen, levde bland dem. de Waal är ständigt intresserad av hur tingen känns, deras tyngd, deras struktur. I första han netsukefigurerna, men också möbler, tavlor etc. Den stora berättelsen om den europeiska släkten tycks plötsligt avlägsen, istället blir närvaron i texten påtaglig, jag vet precis hur rummet, hur det känns, och hur det luktar - jag kan beskriva dess atmosfär trots att jag aldrig besökt det. de Waal skriver precist, slösar inte med orden. Ett av de starkaste ögonblicken är när en judiskfientlig pöbel bryter sig in i släktens hus i Wien och hivar ett skrivbord över ett trappräcke:

This desk - the wedding-present from Fanny and Jules, from paris - takes a long time to fall. the sounds ricochet off the glass roof. The broken drawers scatter letters across the courtyard.

En bok med avsikten att inte fiktionalisera är på sätt och vis alltid dömd att misslyckas, det händer något med verklighet och minnen när de kläs i ord och skrives ned. Med detta är ett sällsynt lyckat misslyckande som tillåter oss att återbesöka en del av historien som på sätt och vis blivit oss avlägsen genom att vi så ofta konfronterats med den, och komma några interiörer, några liv, nära.

Lago Maggiore

2011-11-03T19:27:00.001+01:00

Om rusdryckers verkningar i internetåldern

2011-10-23T18:20:00.000+02:00

Det finns som bekant som kan spärra av hemsidor under vissa tider på ens dator. Facebook under arbetstid, eller på lördagskvällen så att man inte på fyllan skriver något man skulle kunna ångra dagen efter. Den som vill lösgöra sig ur nätpokerns grepp kan säkert spärra sådana sidor och en shopaholic ska kanske undvika Tradera och Ebay. När jag sent igår, efter att ha introducerats till den så här i efterhand tydligen ganska starka, grekiska drycken metaxa var det dock varken Facebook eller Tradera jag hamnade på utan den för min plånbok alltid lika fatala sidan Antikvariat.net. Antikvariat.net är för mig redan under nyktra och sansade fullkomligt livsfarlig för min ekonomi, vad som sker i ett tillstånd av nedsatt behärskning och impulskontroll behöver knappast förtydligas. Bland annat bestämde jag mig för en sedan länge eftertraktad utgåva av de Nervals Aurélia och ett litet häfte av Linnaeus med det fantasieggande namnet Djur som faller från skyn. Sen finns det ju de som menar, att detta att skylla på ett glas metaxa egentligen bara är en undanflykt, en passande ursäkt för att tillåta sig ett litet bokinköp trots att man egentligen inte har råd till det, eller plats i bokhyllorna. Och av alla dåliga vanor man kan ha, känns det som att böcker rimligen kan anses som en av de lindrigare.

Minnen från Italien: Lago Maggiore

2011-10-23T01:21:00.003+02:00

Den allvarsamma leken

2011-10-22T00:10:00.000+02:00

(Men uff... man har inte skrivit på ett tag och blogger ändrar helt utseende? Allt obekant och jobbigt. Att inte ha någon makt över detta, att inte kunna vara den konservativa rutinmänniska man i grund och botten är. Nåväl.)

(För visst var det ett tag sedan sist. Jag har börjat arbeta med hjärnan, förstår ni. Hela dagarna sitter jag framför mitt block, med mina böcker och min dator och arbetar - och allt liksom sker i mitt huvud. Ibland känns det som att lösa korsord. Typ de med fyra prickar i söndags-DN. Och när jag är klar för dagen känns hjärnan helt utmattad och seg. Men en bra utmattning, som kroppen kan kännas när den fått träna. Det är så overkligt, att göra det jag gör. Det jag gjorde som ett nöje på fritiden förut. Men nu, på allvar, på riktigt. Så att andra så småningom kan ha åsikter och bedöma, tanken svindlar.)

Översättning: att lägga örat mot texten och lyssna till melodin där inunder?

(För sen finns ju det andra också, det som inte är roligt. Det som egentligen inte är så svårt, men som man behöver lära sig. Som man inte riktigt vet vem man ska fråga för att få svaren på frågorna. F-skattsedeln och kredit och debet. Misstaget att köpa en bokföringsbok som sedan måste bokföras. Mysteriet kontering. Redovisning av ut- och ingående moms?)

Om det pågående arbetet vill jag inte skriva för mycket här - det blir för påtagligt, för verkligt. Det måste få vara lite mera lek och lite mindre allvar just nu. Den som ger sig till tåls kommer så småningom få allt avslöjat för sig. Tills dess utlovas dock mer aktivitet här i min virtuella hage, en mängd tankekor väntar på att släppas ut på grönbete. I somras läste jag så många böcker, en del riktigt bra och om inte annat måste man väl säga ett par ord om dem.

Förlovning

2011-09-06T08:33:00.000+02:00

Igår föll matematikern på knä och ställde frågan och jag svarade ja, ja, ja, herregud, ja!

På Drottningholm

2011-08-27T09:43:00.004+02:00

Så vacker den här årstiden är. Drottningholm passar i sin tidighöstskrud. Milda vindar som får löven att falla till marken, indiansommar. Mättad grön som börjar gå i gult och man anar det första röda på trädpaletterna. Ett väder som gjort för att ha roströda kjolar och tunnt stickade koftor. Man får lust att lämna butiken, att ge sig ut på långa promenader i parken som lockar runt knuten. Insupa allt detta som bara är för en kort, kort stund - någon vecka, några dagar, om året. Tänker: att det mest av allt har med ljuset att göra. Det lägger sig ömt kring alla tingen och ger dem ett skimrande sammetslyster. Som om det lockade fram en mystisk glans som redan fanns där, inom dem. Ljuset som är så varmt i luften som ändå behåller sitt stråk av kyla. Mitt emellan balanserar står tiden som still mellan två olika årstider, mellan sommar och höst, är båda, är varken eller. Vackert just för att det är kort och borta i nästa ögonblick.

26 den 26e

2011-08-26T11:56:00.003+02:00

Idag är min födelsedag och jag sitter i mitt vardagsrum som vi tillsammans med med resten av lägenheten hetsstädade igår kväll för att slippa göra det idag och få det enkla nöjet att vakna upp i ett rent hem. Kring mig har ligger sovande kattknyten och i högtalarna ljuder franska chansoner och fransk schlager, Brel och Dalida. Framför mig ett fat lyxcheesecake (vit choklad och färska hallon) matematikern överraskade mig med i morse då presentkavalkaden som pågått hela månaden också avslutades. Över internet och via sms trillar gratulationer in, och jag blir lite rörd över att så många uppmärksammar. Och sen tänker jag något om att vara lyckligt lottad. Den där känslan av att knutarna på livstråden sakta knytes upp (peppar peppar, ta i trä etcetera etcetera). För resten av dagen planeras: ett besök på Bror Hjorths hus för att hinna se utställningen Naturligtvis med konstnären Karl Axel Pehrsons fantasivärldar och fantasidjur. Avbildade djur är en fäbless jag har, fantasidjur en annan (allt från den nästan klyschiga enhörningen till Sven Nordqvists mucklor) så det blir förmodligen en utmärkt förströelse en dag som denna. Därefter en stund i stadens butiker och till sist middag på den meze-restaurangen på Sysslomansgatan vi tänkt besöka hur länge som helst utan att det blivit av.

Patience

2011-08-16T23:22:00.004+02:00

Först var jag nio dagar i rad på teatern. Sedan fem dagar på västkusten. Därefter sex dagar till på teatern. Sedan en dag ledigt, det var igår. Nu borde jag egentligen ge efter för sömnen som redan tynger mina ögonlock, imorgon stiger jag i vanlig ordning upp vid sextiden. Som ni förstår är jag tillbaka från Italien, böljande berg och den glittrande sjön. Tillbaka från dyra skoaffärer men inge pengar, botaniska trädgårdar, ilande ödlor och enhörningar, enhörningar vart än jag ser. Tillbaka från ramla längs regnvåta gator sent om natten i högklackat, för mycket vin utspätt i ådrorna, äta gelato på vägen till hotellet och röka cigaretter på den skyddade balkongen med det tunga sommarregnet fallande kring dig och den som står dig allra närmast. Om jag längtar tillbaka? Jag längtar alltid till Italien.

Men jobbet. Jag är bra på det jag gör, vågar jag nog säga. Om inte annat gör jag inte mindre än mitt bästa. Med konsekvensen att det inte blir mycket tid eller energi över till annat; skrivande, Stasimon, vänner. Och livet som plötsligt tar en oväntad vändning, till det bättre, vågar jag hoppas. Planen inför hösten skrivs om och jag kastar mig ut i osäkerhet och med prövande steg försöker jag leva drömmen. Det ekonomiska är ett problem och jag måste lägga sommarpengarna på hög inför den annalkande hösten. Det går dåligt, i affärerna lockar klänningar och löften om puderrosa läppar - hemma surfar jag genom antikvariatens hemsidor eller sitter på Blocket i jakt på nya läsfåtöljer. Jag var aldrig bra på att spara. Och samtidigt kan jag inte känna mig fullt bedrövad när bibliotek och garderob växer. Så många böcker jag vill berätta om, citera för världen. En och en halv månad kvar, sedan skapar jag mig nya rutiner. Ett arbete som föder arbete. Till den trogna läsarskaran kan jag bara säga: håll ut tills dess.

Italien!

2011-07-05T06:22:00.002+02:00

Kära vänner, jag åker till Italien! Är tillbaka om en vecka.

Att omyndigförklara en läsare

2011-07-04T22:18:00.002+02:00

Jag köpte Elle för ett tag sedan och fick då med en bok på köpet. Eftersom jag redan på tåget till jobbet hade bläddrat igenom tidningen och läst de artiklar som intresserade mig fann jag mig på vägen hem utan annan lektyr än deckaren av Anna Bovaller som medföljt. För ett år sedan gjorde jag samma sak och fick då en pocket av samma författarinna – vilket lämnat mig helt utan lust att läsa ännu en av hennes romaner. Följande text avslöjar rätt mycket om upplösningen i böckerna så hade du (även om jag inte kan rekommendera det) tänkt läsa någon av böcker avråder jag från vidare läsning.

När man skriver deckare och kriminalromaner ligger ofta spänningen i att ta reda på vad som hänt/vem som gjort det. I det ideala fallet faller alla bitarna på plats i slutet och man förstår de olika händelserna och personernas handlingar som lett till finalen. Det ska vara nästan omöjligt att lista ut sambanden men när de väl uppdagas skall de tyckas självklara. Som läsare vill jag gärna kunna utbrista ett ”Javisst, det var så det var”. Att uppnå en sådan effekt är givetvis en svår konst – allt som oftast är mördaren allt för uppenbar eller så är orsakssambanden allt för dunkla så att man i slutet lämna med ett ”Jaha?” eller möjligen ett ”Eeh, va?”. I Bovallers första bok Svinajakten målar hon upp ett så diaboliskt mordoffer att precis alla går runt med ett eller flera motiv och dessutom tillfälle, leder in misstankarna mot den ene efter den andre och att det sedan visar sig vara den som det just var känns närmast slumpartat. Som läsare gavs man inget utrymme att ens försöka lösa gåtan. I den nya boken Svärmaren går hon för långt åt andra hållet. Mördaren introduceras förhållandevis sent och det finns ingenting som pekar på att han skulle vara förövaren eller hans egentliga relation till offret. När upplösningen väl kommer byggs den upp som vore den ett aha-moment för läsaren som snarare upplever det där fadda ”Jaha?”.

*

Likväl tog jag mig alltså igenom boken ifråga och när jag läst den avslutande dikten och vänt sidan väntade i sedvanlig ordning ett långt tackande av varenda människa som på ett eller annat sätt varit involverade i boken. Detta är jag bekant med sedan tidigare och det verkar vara speciellt utbrett bland svenska kriminalromaner och mera sällsynt i vad man kallar kort och gott för roman. Nu följde dock något som jag aldrig tidigare stött på. Under rubriker som ”Om idén till Svärmaren” eller ”Om Petra Wester” (huvudpersonen) gav författarinnan nu ett litet facit för den som inte riktigt förstått vad boken handlat om. Sådant här har jag varit med om i läsning av anglosaxiska historiska romaner men då lägger författaren inte texten till rätta utan beskriver snarare sitt möte med en historisk person eller epok och förklarar vad som fått honom att intressera sig för just detta till den grad att han byggt en hel roman om personen eller tiden. Kanske lägger han också till någon liten anekdot från det förberedande arbetet med romanen. Så icke Anna Bovaller. Visst har jag hört att svenska deckare har en tendens att lämna mycket lite åt läsaren att fylla i, de brister i gestaltning och skriver oss på näsan – men det här, det är ju bara löjligt. ”Svärmaren är en kriminalroman om utanförskap, om hur unga människors ångest kan yttra sig; för unga män skildrat genom fotbollsvåldet och för unga kvinnor genom anorexi.” Okej att författaren helt omyndigförklarar läsaren och inskränker tolkningen, det är illa nog. Men när jag läser detta undrar jag om Anna Bovaller och jag verkligen läst (eller läst/skrivit) samma bok? Jag upplever snarare att Svärmaren handlar om hur vi inte ser människorna omkring oss för vad de är. Hur kommunikationen inte går fram och trots viljan lyckas de inte nå fram till varandra. Huvudpersonen Petra Wester har glidit ifrån sin tonårsdotter, hennes särbo och hon glider ifrån varandra, missförstår. Ingen på arbetsplatsen vet något om mordoffret och det lilla hon berättat för Petra visar sig vara falskt. Sen finns tråden med mörka familjehemligheter, anorexi och sexuella övergrepp som familjerna inte sett eller valt att inte se.

Jag är övertygad om att Anna Bovaller inledningsvis fick sin idé till romanen på en fotbollsläktare, såsom hon själv skriver, och att utanförskap, våld och självsvält fanns i hennes tankar när hon skrev boken. Men i själva slutresultatet känns de inte som bokens kärna utan olika pusselbitar som när man lägger ihop dem visar ett helt annat motiv. Och så tror jag det ofta är, sällan skriver man den text man själv har i tankarna och läsaren i mötet med texten skapar i sin tur en tredje text i sitt medvetande. Alla har vi rätt till våra läsningar, även författaren. Men varför vi antas ha något intresse av denna författarläsning, som i sin roll av skapare till texten får en tyngd vare sig vi vill eller ej och just därför tenderar att förstöra läsarens egna självständiga tolkning, är för mig fullständigt obegripligt. Särskilt när det som presenteras inte är en speciellt bra tolkning. En bra tolkning är i min mening en tolkning som vidgar texten, som får en att hitta nya spår i texten, nya dörrar att glänta på. Anna Bovallers läsning har precis motsatt verkan.

Utläst: Den onödige mannen

2011-07-04T07:13:00.000+02:00

"Jag är ju medelklass. Och jag gillar medelklassen. Den är fan helt underbar. Både arbetarklassen och överklassen är som sura herrklubbar: 'Du är inte riktig överklass för en av dina farföräldrar var ingift bodknodd. Du är inte arbetarklass för din farmor växte upp i villa.' Men vi i medelklassen tar leende emot alla som vill komma in. Och vi betalar vår skatt och vi skriker inte hora och vi går nästan varje dag till jobbet och vi går hem. Om vi bara kunde släppa vår besatthet av... av inredning och bostadspriser så vore vi den perfekta klassen."

ur Den onödige mannen av Erik Helmerson

Vakenvilan

2011-07-03T12:04:00.000+02:00

Det första sömnpasset kallades den första (ibland döda) sömnen och präglades av kroppens utmattning. Strax efter midnatt vaknade man och tillbringade en till två timmar i vakenvila. Därefter följde den andra sömnen, morgonsömnen.

Vakenvilan var ett särskilt tillstånd av stilla aktivitet. Ibland steg man upp för att gå ut en sväng, röka en pipa, byta några ord med en granne, urinera. Men oftast stannade man kvar i sängen, bad böner, samspråkade med den man delade bädd med, reflekterade över dagen eller över en dröm, lät sinnet vandra i det introverta tillstånd som den religiösa praktiken satte högt. Samlag (som man var för trött för efter dagens arbete) ägde ofta rum under vakenvilan.

ur Melankoliska rum av Karin Johannisson

Nästan perfekt

2011-07-02T21:46:00.004+02:00

Det är när jag stiger av bussen i skymningen en hållplats innan min egen för att gå förbi tallarna och den doftande jasminen som insikten slår mig. Just här i det som är nu trivs jag på ett sätt jag inte gjort på flera år. Jag kan hitta flera anledningar:

1. Kilona jag börjat tappa, jag rör mig lite lättare nu - när jag möter män dras axlarna inte längre ned och fram, ryggen rätas ut, rak och stolt.

2. Att jag numera känner en eller två människor i den här staden, att kunna säga saker som "igår hos X berättade Y en så rolig sak, vänta ska du få höra.

3. Orden kommer lite lättare nu, när jag skakat av mig den senaste veckans sjukdom och utmattning kommer de tillbaka och ramlar ner på vita ark där de fäster sig och lyckligt kikar upp på mig med häpna rop.

4. Lyckan är där du inte är, att gått hela sitt liv med en längtan bort. Den är svag nu, nästan obefintlig. Jag vill ingenstans alls, jag vill vara kvar här, stå stadigt på marken och känna rötterna växa djupt ner som de aldrig gjort.

5. Nej det känns inte omöjligt att hitta försörjning till hösten, något borde jag hitta. Framför allt, slippa den där kvarnstenen om halsen, den som var mina studier, som var min uppsats. Skriva om Louÿs av lust och inget annat, strunta i akademiens sträckta koppel.

Att säga det högt, skriva ner, det är att utmana ödet. Men ta i trä och peppar peppar, låt det vara.

Inspiration Dior

2011-06-29T11:19:00.000+02:00

Foton av Patrick Demarchelier med anledning av Dior-utställningen på Pushkin-muséet i Moskva där den hårfina gränsen mellan haute couture och konst överträds på mer än ett sätt.

Hellre det löjliga i att skriva dikter, än det löjliga i att inte skriva några

2011-06-27T16:12:00.001+02:00

Helst fulla bokhyllor.
Helst katter.
Hellre Balzac än Dickens.
Hellre vara jag bland främlingar än bära mask bland vänner.
Helst nytvättade lakan.
Helst rosa.
Helst lite ordning i kaoset och kaos i ordningen.
Helst sova länge om morgnarna.
Hellre höga klackar än låga.
Hellre frihet än lön.
Helst slippa vara för trygg eller förtryckt.
Hellre bisatser och parenteser än huvudsatser och utropstecken.

Jämför med Wislawa Szymborskas "Möjligheter".

Så vill jag se ut i höst

2011-06-26T16:36:00.000+02:00

Länktips: Louise Berg iPhonediary

2011-06-25T22:39:00.001+02:00

Min kollega Louise Berg är inte bara en duktig guide utan framförallt en begåvad fotograf. Det var dock först för ett tag sedan som jag upptäckte hennes fina iPhone-dagbok. Varje dag tar hon helt enkelt en bild med sin iPhone som hon sedan lägger ut på sin hemsida. Det är poetiska, konstiga, ibland prosaiska, vardagliga, exotiska, konstnärliga bilder. Motiv återkommer: sonen som växer, ett rum ur olika vinklar, etc.. Det blir ödmjuka bilder utan höga anspråk som berättar en historia såväl var för sig som tillsammans. Kolla själva: här.

Carmen

2011-06-23T14:38:00.003+02:00

Jag är ledig för dagen och lyckades sova till tio. Bästa botemedlet emot sömnlöshet: en rejäl förkylning. Symptomen avlöser varandra. I helgen var det ett hemskt halsont som gav vika för veckans igentäppta näsa och nu när vi närmar oss midsommaren snorar jag mindre men har desto mera feber. Lovely! Imorgon bär det av tillbaka till 1700-talet och där blir jag kvar över helgen. Nåväl. Jag googlar och finner att det vid Lago Maggiore idag är nära tretti grader, öppnar almanackan, räknar dagar och känner leendet rycka i mungiporna. Italien är det land jag helst reser till, trots ständigt hotande Stendhalsyndrom. Men hellre estetisk utmattning än tråkig förkylning – alltid.

*

Eftersom jag faktiskt är ledig lämnar jag Mozart och Gluck bakom mig och sätter på den nyinköpta LP-skivan med utdrag ur Bizets Carmen. Förutom en Trollflöjten-uppsättning av glada amatörer på Ljungskile folkhögskola som jag såg med mamma någon gång på 90-talet är nog Carmen mitt första riktiga operaminne. Det var en uppsättning som visades på TV som jag av någon anledning satt mig att se. Jag var liten och all den förförståelse som numera föranleder alla nya kulturupplevelser var ännu i princip obefintlig. Musiken var kanske det som först fångat barnets intresse men allt eftersom var det historien som fick det att sitta kvar. Jag fascinerades av Carmen och don Josés omöjliga relation, som var på en gång kärlek, passion, hat och besatthet. Jag tjusades av den stilige toreadoren – identifierade mig med än med Carmen, än med don José. Och framför allt, framför allt, var jag fullkomligt oförberedd på slutet. Som vuxen behöver man inte ens vara bekant med historien (även om de flesta väl är det), man känner igen dramaturgin, det här är en historia som inte kan sluta väl. Dessutom är det en opera, och alla vet att alla (eller i alla fall någon) dör i operor. Det åttaårigajaget var inte alls beredd på detta, visst anade hon precis som Carmen olyckan som hängde i luften men trodde honom inte på allvar kapabel till det. Chocken, blandad med uppriktig förvåning kunde läsas i hjältinnans drag och speglades i det betraktande barnet. Jag minns reaktionen som framför allt fysisk, som ett slag i magen, jag tappade luften för ett ögonblick. Och jag tror att det var en sådan där på ytan liten händelse som ändå satte djupa spår och som liksom präglade den mjuka metall som var jag.

*

Jag saknar det här naiva sättet att möte konst på. Ett halvt decenniums humaniorastudier och ovanan att alltid sätta med näsan i någon bok gör att jag ser allusioner överallt. Missförstå mig rätt, jag älskar också det: att se hur konstverken kommunicerar med varandra. Men dessvärre har de gjort mig lite avtrubbad. När jag tidigare i år för första gången såg Händels Alcina på Göteborgsoperan drabbas jag av historien och musikens skönhet. Jag känner det som en inre blödning, operan som gräver ut mig inifrån och den känslan bär jag sedan med mig. Men jag är inte i grunden förändrad som efter mitt första möte med Carmen. Därför är det roligt att ibland roligt att återbesöka barndomens nyckelverk och känna dem eka i det som idag är en själv. Det var den känslan som grep mig när jag, återigen på TV, såg Elina Garanca och Roberto Alagna i Richard Eyres minst sagt fysiska Carmen-uppsättning på the Met från 2010. Det väcker allt åttaåringen upplevde, men nu när jag känner till slutet ligger dess skugga över varje ögonblick av föreställningen. Jag sitter och väntar, bävar, inför finalen. Och den kommer, storslagen som alltid, fantastisk i den här tappningen – att de ens lyckas sjunga (och opera!) när de kastar sig över scenen och varandra. Det är så viktigt när man återser sin barndoms favoriter, att det är i bra uppsättningar som håller måttet så att den kräsna vuxna också ska bli nöjd. Därför blir jag så glad av den här uppsättningen som gör precis det, fångar Carmen och karaktärernas inre konflikter såsom jag tänker mig dem.

Wik: en sammanfattning

2011-06-18T22:50:00.002+02:00

En vecka på Wik och den där längtan väcks återigen i mig. Längtan till en plats där lugnet råder och jasminen doftar. Först när sinnet lugnas förmår tankarna att stiga upp ur mörkret och kryssa på ytan. Intrycken skärper alla fem sinnen, tillåter dem att kläs i ord. Jag tänker att så ska man bo, så ska man alltid leva.

Först med avstånd tillåts fantasin svepa över minnena och göra av dem något nytt som ingen väntat. Hur var det nu Hume skrev? Den mänskliga fantasin: förmågan att föreställa sig Pegasus? En vanlig häst och sedan örnens vingar - i människotanken skapas fabeldjuret. Förflutenhetens lejon korsar min stig och i dess ansikte anar jag mänskliga drag - otydliga först, skarpa sedan. Från Sfinxens läppar faller både gåtorna och svaren.

Var det därför jag redan i min barndom kunde känna berättelserna blomma i mitt inre? Morgonpromenaderna med hunden längs havet, förbi kyrkogårdens låga mur och blommande syrenbersåer. Som oroliga djur med blanka klor och mjuka pälsar promenerade historierna genom mitt sommarblonda huvud. Så var det då, så är det nu.

Vid dagens slut bär bussen mig tillbaka till stadens centrum, men längtan, den bär jag med mig.

Heaven knows I'm miserbale now

2011-06-17T19:58:00.005+02:00

Efter en veckas skrivande ute på Wiks folkhögskola breder en skön utmattning ut sig - sjukdom skulle jag dock gärna vara utan. Idag var jag hemma vid fyratiden. Sedan dess har jag legat nedbäddat i soffan och lyssnat på Morrissey. Jag känner en begynnande feber bränna under ögonlocken, halsontet lindrar jag med halstabletter, te och honung - matematikern har gått ut och köpt glass åt mig för lindring och tröst. Imorgon bär det av till Drottningholm igen. Därefter fem arbetsdagar, ledig nästa torsdag. Oh, well...

Ett brev

2011-05-28T23:08:00.010+02:00

Åh, den här tröttheten som rinner genom kroppen. Jag jobbar mycket, hela tiden, försummar mina övriga sysslor. Vänner, jag stiger upp i ottan och kommer hem först i kvällningen. Bara för att jag haft den dåliga smaken att bosätta mig så långt från Drottningholm... Så om jag uppdaterar sällan, om jag är långsam med svar på kommentarer, kanske till och med en smula osammanhängande - där har ni förklaringen.

Men att jag kom hem tjugo minuter över tio i tisdags, efter att ha lämnat hemmet vid åttatiden på morgonen, gjorde alls ingenting när följande brev väntade på mig i brevlådan (sorry för den dåliga bildkvalitén):

Utläst: Osäkerhetsrelationen

2011-05-25T14:40:00.000+02:00

Du sliter och drar i begreppen för att få dem att rymma det outsagda. Ändå ligger hela världar utanför deras räckvidd. Hur talar man om sannolikheter som inte adderas till varandra utan släcker ut och lyser upp; som likt vågor interfererar och krockar utan något hav att färdas på? På detta är du svarslös, liksom N. Ni försöker ta världen i era munnar, men den dör i svalget.

Ur Osäkerhetsrelationen av Helena Granström

Paradis inanimé

2011-05-24T22:38:00.003+02:00

Om jag någonsin fick chansen att stå på scen och arrangera en hel show - då skulle jag go for storslaget. Jättescen med stora videoskärmar, ljuseffekter, arméer av dansare, knäppa kostymer och entréer där man firas ned som en gudom. Ni säger: Madonna, ni säger: Lady Gaga. Jag tänker: Mylène Farmer.

Mon enfance passa

2011-05-22T22:11:00.005+02:00

Barndomen? Jo, den minns jag också. Jag minns:

Vi plockade famnen full av vitsippor på kullens baksida, där blommorna föll i kaskader på slänten under träden och samlades som en vitskummad damm i dalsänkan. Oroliga fladdrade blicken emot himlen, vårt barnauniversum beboddes av högst verkliga viltvittror med hotande klor och genomträngande skrin. På andra sidan, när inga träd växte, men väl ormbunkar och sisselrot på berghällen, gömde sig Mårran i ett grottskrymsle. Och i tunneln som ledde bäcken under vägen till skolan gömde sig en drake som visserligen aldrig visade sig men som pliktskyldigt åt alla salamiskivor vi lade på stenarna vid öppningen. På ängen jagade vi fjärilar med bara händerna. Lyckades vi få tag på en var vi alltid mycket försiktiga och aktade noga vingarnas tunna pulver därför att det var detta magiska stoft som gav fjärilen dess flygförmåga. Våra amiral-, citron-, och nässelfjärilar samt de mindre blåvingarna lade vi sedan i en rymlig och vackert inredd hink där de fick bo under dagen. I kvällningen släppte vi ut dem igen och de fladdrade iväg. När vi beslöt att behålla krabborna vi fiskat upp fick vi lära oss detta med att vatten måste syresättas för att djur ska kunna leva i dem. Ingen av krabborna överlevde och efteråt släppte vi alltid ut fångsten innan vi vände hemåt efter en dag på stranden. En hel vår tillbringade vi med att medelst långa träpinnar försöka få upp en burk, som säkerligen var av guld, ur bäcken bakom gymnastikhallen. När sommarlovet kom hade vi nått vattenfallet utan att lyckats få upp den och guldburken gick för alltid förlorad.

En liten hjälpreda för alla husmödrar

2011-05-21T10:41:00.001+02:00

Ett roligt nöje är att ströbläddra i antikvariatens virtuella kataloger. Då kan man komma över pärlor som Doktor Herman Klenckes kemiska kokbok från 1860:

Doktor H. Klenckes kemiska kokbok. Doktor H. Klenckes kemiska kokbok. Fullständiga, lättfattliga, på wetenskaplig grunder strödda allmänna och detaljerade anwisningar: Om födoämnena, såsom kött, fläsk, grönsaker, kaffe, thé, choklad, mjölk, mjölrätter och bröd, ägg m. fl.; om deras beståndsdelar och tillredning, deras werkan på kroppen och olika förmåga att bidraga till hans näring och underhåll; om kokwattnet, saltet, kökskärlen; om spiseln och förbränningen på densamma m. m., som hwarje omtänksam husmoder måste känna, för att rätt wälja och tillaga familjens födoämnen, och derigenom, med inbesparing af onödiga utgifter, winna en god och kraftig föda; om födoämnenas ändamålsenliga förwaring, så wäl på wanliga sätt, genom syltning, torkning o. s. w., som efter den appertska methoden m. fl.; tillika med ett bihang: Sjukköket. Bearbetning i sammandrag af Wilhelm Kjellgren.

Utläst: Den röda soffan

2011-05-20T19:38:00.000+02:00

Och sedan sade jag: Det är en väg, hela min barndomstid blev kvar på en liten lantlig grusväg, kantad av häckar och träd. Jag blev fängslad av skuggorna, ja, det jag tänker på är skuggorna som träden kastade på vägen, de gjorde så starkt intryck på mig att jag undvek att trampa på dem, jag gick omvägar, övertygad om att de var trädens andar, att de var trädens språk.

Ur Den röda soffan av Michèle Lesbre

Skor och Vitterhet!

2011-05-18T14:32:00.002+02:00

Om jag någonsin lät trycka upp ett eget Ex Libris (och det ska jag väl) då skulle det stå så. Fast jag skulle låta matematikern översätta till latin först. På tal om skor ska jag strax ge mig in till stan för besöka en skobutik eller två. Sommartid och stundande Italienresa fodrar sandaler, tycker jag. Lediga dagar tillbringas helst så, i antikvariat och butiker.

Helt ledig är jag dock inte då jag fortfarande kämpar med terminens sista hemtenta. Ämnet jag valt att fylla mina åtta sidor är den störste av de störste: Mallarmé. Detta trots löften om att aldrig, aldrig ge mig på denne gigant. Jag kompromissar och skriver om en dikt som inte återfinns bland de personliga favoriterna, Un coup de dés… Men ändock, det är svårt att närma sig ett tänkande så briljant. Man kapitulerar kastar av sig alla de kritiska verktygen. Jag märker det i mallarméforskarnas analyser, mer än hälften är bara rena citat. Mästaren lämnas absolut tolkningsföreträde, i hans universum är hans ord lag – vi, stackars kritiker, har inget att sätta emot. Det är vad som fascinerar mig allra mest med Mallarmé – antingen är man kvar på utsidan. Förmår inte förstå, förmår inte tränga in i dikten. Men så hittar man handtaget, trycker ned handtaget och stiger in i det mallarméska rummet. Man väntar vid skrivbordet där ingen ptyx vilar, man dröjer vid den frusna sjön där svanen frusit fast, man vänder blicken uppåt och möts av den stjärnbeströdda stjärnhimlen. Men distans kan man inte få. Man är antingen utanför eller inne. Just så.

Och jag vill kapitulera – jag vill bli invaderad och erövrad av den andres, diktarens, medvetande. Upplåta min hjärnas vindlingar åt någon annan för ett ögonblick. Därför, har jag märkt under mina mångåriga litteraturstudier, är jag i grunden ingen litteraturvetare. Men desto bättre, inbillar jag mig, som översättare. När jag översätter är det för mig inte intellektuellt arbete, men fullkomligt intuitivt.

Annars var matematikern och jag en hårsmån från att lägga ett bud och försöka köpa oss ett hus. Allt för mycket renoveringsarbeten fick oss att till slut att avstå. Ett hus? Vi som för några månader sedan drömde om stadsliv och storstadspuls. Icke mer! Nu drömmer vi om en liten trädgård, burspråk och utrymme för skor och böcker.

Från anslagstavlan: Kattdjur

2011-05-13T19:07:00.001+02:00

Honey is under the monster's lips;
And Mishka follows into her lair,
dragged in the net of her yellow hair,
Knowing all things when honey drips
On his tongue like rain, the song of the hips

Of the honey-child, and of each twin mound.
Mishka! there screamed a far bird-note,
Deep in the sky, when round his throat
The triple coil of her hair she wound.
And stroked his limbs with a humming sound.

Ur John Grays dikt Mishka

*

Hans smidigt starka steg, den mjuka gången,
där han sitt trånga, snåla kretslopp går,
är krafters dans omkring en mitt, där fången
en halvt bedövad, väldig vilja står.

Ur Rainer Maria Rilkes dikt Pantern (i Johannes Edfelts översättning)

*

Tror man ej
att starka tassar känner svedan?
Tror man ej att jaguaren har hjärta?
Ack den har
fader moder henne ungar.
Ödemarken är stor
kall är höstens vind
i jaguarens mage bor
ensamhet förtvivlan.
Jaguaren kan kyssa en blomma.
Den har tårar;
sentimentalitet.

Ur Elmer Diktonius dikt Jaguaren

Plantorna i mitt liv

2011-05-11T17:10:00.005+02:00

När vi flyttade till den här lägenheten för lite mer än två år sedan gladdes vi båda åt vår balkong. Drömmen om en kruka eller två med lite kryddväxter och blommor föddes redan då - men det är först nu vi satt planen i verket. Nu står de där - tomatplantan i sin svarta kruka bredvid katternas matsmältningshjälpande gräs i den låga vita. I balkonglådan lavendel och smultron - så småningom skall de få sällskap av timjan och basilika som dessvärre var slut.

Förutom glädjen över den fint inredda balkongen (som numera erbjuder dynor till stolarna så det är dessutom bekvämt att sitta där) är det inte med viss oro jag betraktar mina plantor. Trots välvillig personal som nog såg till att vi fick med oss rätt saker hem inser jag mina begränsningar rörande plantor och allt som höra dem till. Visste ni, käre läsare, exempelvis att det inte finns en sorts jord att plantera i, utan en mängd varianter varav ingen heter "kryddväxtjord" men väl "pelargonjord" och dylikt. Jag tänker på min orkidé...

*

Länge hade den mått dåligt, orkidén. Jag har redan skrivit om den här, jag vet, men dess öde hemsöker mig. Den där sista mjukt lila blomman jag så gärna ville rädda. Den såg skrumpen ut, rädd att den snart skulle falla av som resten av blommorna gjort dessförinnan, vattnade jag orkidén. Någonstans ur blommans inre, långt där nere bland rötternas mystiska grenverk, kom ett ljud så hjärtskärande och förtvivlat. Som när man tvingar upp ett gammalt skåps dörrar, som när man trampar på kattens svans - gällt och högt lät det. Det varade knappt, det var över innan jag hunnit förstå vad som hänt, att orkidén utstött ett sista dödsskri - i tystnaden som följde föll den sista blomman...

*

Bland orkidéns dödsorsaker kunde vi efteråt konstatera övervattning. Däremot var orkidén till synes fullständigt ointressant för katterna, även Sirrus som annars är mycket förtjust i att knapra på växter. Kanske var det därför inte så klokt att placera tomatplantan på balkongens golv, men jag fruktar att den blir för tung för räcket när det sedan växer sig stor. Oddsen att den skall göra det kanske minskas nämnvärt av placeringen men under de tjugofyra timmar den har befunnit sig i hemmet har endast ett blad tuggats sönder av en entusiastisk Sirrus.

*

Nåväl, trots att jag måste vakta plantorna och att de förmodligen kommer dö i min vård innan de hunnit bära frukt, tänker jag njuta till fullo av den inredda balkongen. Det är en enkel lycka att sitta i solen och äta sin kvällsvard, igår: sallad med mango, mozzarella och varm sparris och ett glas välförtjänt rödvin. Utsikten: tomatblad, lavendel och timida smultronplantor.

La Belle Dame sans Merci

2011-04-27T23:28:00.000+02:00

La Belle Dame sans Merci av John Keats

O what can ail thee, knight at arms,
Alone and palely loitering?
The sedge has wither'd from the lake,
And no birds sing.

O What can ail thee, knight at arms,
So haggard and so woe-begone?
The squirrel's granary is full,
And the harvest's done.

I see a lily on thy brow
With anguish moist and fever dew,
And on thy cheeks a fading rose
Fast withereth too.

I met a lady in the meads,
Full beautiful, a fairy's child;
Her hair was long, her foot was light,
And her eyes were wild.

I made a garland for her head,
And bracelets too, and fragrant zone;
She look'd at me as she did love,
And made sweet moan.

I set her on my pacing steed,
And nothing else saw all day long,
For sidelong would she bend, and sing
A fairy's song.

She found me roots of relish sweet,
And honey wild, and manna dew,
And sure in language strange she said—
I love thee true.

She took me to her elfin grot,
And there she wept, and sigh'd full sore,
And there I shut her wild wild eyes
With kisses four.

And there she lulled me asleep,
And there I dream'd—Ah! woe betide!
The latest dream I ever dream'd
On the cold hill's side.

I saw pale kings, and princes too,
Pale warriors, death pale were they all;
They cried—"La belle dame sans merci
Hath thee in thrall!"

I saw their starv'd lips in the gloam
With horrid warning gaped wide,
And I awoke and found me here
On the cold hill's side.

And this is why I sojourn here,
Alone and palely loitering,
Though the sedge is wither'd from the lake,
And no birds sing.

*

En fråga, kära läsare, vet någon av er om det finns någon bra Keats-översättning till svenska (överhuvudtaget, men i synnerhet den här dikten)?

À bientôt! #2

2011-04-20T08:42:00.000+02:00

Glad påsk, kära läsare! Nu: påskägg i Belgien, vi ses nästa vecka!

Sista chansen

2011-04-19T13:06:00.000+02:00

Och för att spinna vidare ytterligare ett steg på blommor och förgänglighet. Att vidga sin värld med blom- och djurnamn förutsätter att det finns några blommor och djur att kunna namnet på. För det av er som missat den måste jag bara tipsa om om serien Sista chansen att se som går på SVT1 på söndagarna klockan 19 (de tre första avsnitten finns att hitta på SVT Play, även om du inte brukar se program på datorn är det här verkligen värt att göra ett undantag för).

För 20 år sedan åkte författaren Douglas Adams (Liftarens guide till galaxen-Adams, ja!) med naturfotografen Mark Carwardine på en resa jorden runt där de sökte upp olika utrotningshotade djur. Tanken var att göra om resan och se om djuren fanns kvar, nu 20 år senare - dessvärre hann Adams gå bort för ett par år sedan och istället är den hans vän, den ojämförlige Stephen Fry som är Carwardines resesällskap. Fry är som alltid fantastiskt underhållande, och Carwardines engagemang och stora kunnande är rörande.

Jag har alltid känt mycket starkt för djur och växter, det gör mig fullständigt förtvivlad vid tanken att fantastiska djur och växter försvinner på grund av människan eller andra omständigheter. Men när människan är boven känns det så mycket värre och framför allt onödigt. I första programmet när vi får träffa en liten, pruttande manatunge smälter hjärtat. och brister när entusiasterna som tar hand om den förklarar att det finns spår på dess kropp som förmodligen betyder att tjuvjägare bundit fast ungen. När den lille sedan ropat på mamman kunde tjuvskyttarna döda mamman för köttets skull och lillen lämnades åt sitt öde. Manater, eller sjökor som de också kallas, som är det fredligaste djur man kan tänka sig.

Saken är den att redan det faktum att vissa fantasidjur inte existerar upprört mig sedan barnsben, mer då och mindre nu - men visst hade världen varit roligare om vi haft enhörningar, gripar, drakar eller varför inte dinosaurier. I mångt och mycket är det litteraturens och filmens fel. Jag minns boken Dinotopia som på ett mycket realistiskt vis tecknade ett samhälle med dinosaurier och människor i samexistens. Och en del av upprördheten när djur dödad av tjuvskyttar - då blir jag 6 år gammal inombords och det är BAMBIS MAMMA SOM DÖR. Men allra ledsnast blir jag när jag tänker att framtidens människor, bara någon eller några generationer bort kommer betrakta och kanske sörja de djur jag tagit för givet. I min värld finns det torsk i haven (det finns fisk överhuvudtaget!), tigrar i Indien och en multitud av groddjur. Att tänka att dessa skulle bli lika mytiska som dronten, ja, det skär verkligen i mig. Till den grad att jag ibland tänker att jorden skulle klara sig utan människor helt och hållet, detta trots att den mänskliga artens fortlevnad är den enda möjligheten för att de kulturella minnen i litteraturen, som jag talar om i nedanstående inlägg, skall leva vidare. Till och med det är jag beredd att offra! Då skulle fingerdjuren och manaterna kanske gå under ändå - men de skulle ha en betydligt större chans att klara sig.

"Aldrig mer"

2011-04-18T22:57:00.001+02:00

Och om man tänker vidare på det här med läsning. Det finns fler anledningar till läsning och i det här fallet också skrivande. Jag tänker det lite som böcker (främsta?) existensberättigande. Ett par gånger har jag ställts inför det fasansfulla i vad ”aldrig mer” innebär. Jag tänker ofta på ett stycke i Igelkottens elegans av Muriel Barbery:

För första gången i mitt liv insåg jag vad ordet aldrig betydde. Och det är fruktansvärt. Man säger det hundra gånger om dagen men man vet inte vad man säger förrän man står inför ett äkta ”aldrig mer”. När allt kommer omkring inbillar man sig alltid att man har kontroll över det som händer; ingenting tycks oåterkalleligt. […] Men när någon man älskar dör… då lovar jag att man förstår vad det betyder och det gör väldigt, väldigt ont.

Sällan kan jag skriva under på något så helhjärtat just som detta stycke. Precis så är det, först när man upplevt livet lämna en närstående drabbar den där innebörden en med full kraft. Jag finner tanken på att en människa i ena stunden finns där för att i nästa vara borta, fullständigt outhärdlig. Denna mycket påtagliga medvetenhet om tingens förgänglighet präglar också min uppfattning om annat, exempelvis djurpälsar och vissna löv. Då erbjuder litteraturen en fåfäng men likväl befintlig räddning. Jag tänker mig det som en proustsk ambition, att genom skrivakten uppväcka det förflutna och bevara det. Litteraturen är full av ekon från platser, människor, stämningar som annars skulle ha gått oss förlorade. Det finner jag obeskrivligt trösterikt. Det är också ett av skälen till att jag ställer mig tveksam till e-böcker och dylikt. Tekniken tycks mig bräcklig, å ena sidan uppdateras den ständigt – gamla disketter är idag värdelösa och informationen på dem snudd på förlorad. Det fysiska föremålet ”bok” tycks mig en säkrare garant för verkets fortlevnad.

En större värld

2011-04-17T11:44:00.002+02:00

Apropå det med att vidga sin värld med litteratur. Jag tänker på ett Babel för några veckor sedan. Kerstin Ekman var inbjuden för att tala om sin nya essäbok Se blomman som handlar om just blommor. Men det som fastnar tydligast är minnet av programledaren Eva Beckman som inte för allt i världen kan förstå meningen med att lära sig blomstrens namn. Jag minns inte Ekmans svar, men jag tror det har med differentiering att göra. Det är i vilket poängen jag vill göra. Istället för att stå inför en anonym massa av ”blommor” eller ”träd”, kan de genom sina namn framträda som individer. Istället för ”gula blommor” ser jag ”smörblommor”, ”fibblor” och ”maskrosor” – visst gör det världen lite större, visst skärps framför allt blicken?

Den främmande litteraturen

2011-04-15T22:34:00.007+02:00

Jo, det var så att jag tänkte lite på det här med läsning. Det slog på mig på en servering när vi satt tysta och lät tanken vandra: tidigare intresserade jag mig mest av allt för, vad ska vi kalla dem… de eviga frågorna? Det som förbinder oss stackars sublunära människovarelser över stora avstånd och genom alla tider. Sedan dess har en förskjutning skett – nu är det snarare det utmärkande som fångar mitt intresse. Det som är min personliga erfarenhet mest främmande och avlägset – jag närmar mig det främmande för att få min värld att växa.

Det är klart att båda dessa sett att läsa och söka i texterna alltid båda är närvarande, men visst utrymme för att lägga tyngden på det ena eller det andra existerar ändå.

*

För mig är det tydligaste exemplet antika litteraturen, i synnerhet den grekiska. När jag som brådmoget barn tog mig an grekerna gjorde jag det för att bringa ordning i världen jag själv mötte varje dag. De tusenåriga orden var intressanta när de ägde giltighet också för mig. Det är kanske talande att de snarare var filosoferna än poeterna och dramatikerna som jag tog till mig – med hjälp av Sokrates och Aristoteles kunde jag bygga min förståelse för min verklighet och en estetik (under hela tonåren höll jag hårdare på klassicistiska regler än en Racine-epigon på 1600-talet) för de texter jag ville läsa och skriva.

Nu på senare år var det i samband med läsningen av en annan filosof, Nietzsche, som jag på allvar åter konfronterades med grekerna. För att förstå Nietzsches användning av antika tankegångar och begrepp var det nödvändigt att gå tillbaka till källorna. Och Friedrich understryker: ”[...] de kan för oss inte vara vad romarna är. Man lär inte av grekerna – deras sätt är för främmande, det är också för flytande för att verka imperativiskt, ”klassiskt”. Vem har någonsin lärt sig skriva av en grek! Vem har någonsin lärt sig det utan romarna!...” (Jag ska inte ge mig på att reda ut vad Nietzsche menar och hur det är förenligt med han uppskattning av grekiska fenomen.) Jag tycker om tanken på romarna som en brygga tillbaka till grekerna. Jag tänker på en kurs där vi läste tre Phedror, Racines berömda, Senecas lite förbisedda, och Euripides ursprungliga. För varje hopp bakåt över seklerna blir det landskapet mer främmande och exotiskt. Man måste givetvis inte förstå ödesbegreppet eller gudarnas roll i den grekiska världsbilden för att kunna läsa Hippolytos, det är fördelen med klassiker, de kan överträda sin tids begränsningar. Men för den i vilken det bor en upptäcktsresande på jakt efter nya världar är det grekiska ett lockande men ack, så svårtillgängligt landskap.

Parisresan i ord

2011-04-14T22:52:00.006+02:00

I Paris var det inte vår, det var sommar. Solen brände mina bara axlar redan första dagen. Men skall jag sammanfatta, vill ni höra?

Torsdag. Hastigt adjö till katterna och det där stygnet av saknad när dörren slår igen bakom mig. Det är nästan löjligt, så många människor jag lämnat bakom mig utan att se mig över axeln en enda gång. Men när det kommer till katterna plågas jag av blott några dagars separation, smälter inför Celines uppfordrande blå ögon när jag tvingas gå.

Går hemifrån kl 07, framme på hotellet kl 19 efter bytestimmar i Frankfurt och våghalsig RER-färd. Värmen som slår emot oss när vi går upp i korsningen blvd Saint-Michel och blvd Saint-Germain. Och den där känslan – en enda lång utandning. Hemma. Hotellrummet är allt jag önskat om än inte rosa utan burgundy.

Likväl, resan och anspänningen gör sig påmind. Migränanfallet kommer i samma ögonblick som jag tillåter mig att slappna av. Vilar en timme, fast besluten att inte låta kroppen vinna. Vi klär om och går till den italienska restaurangen. Där är det kvavt och högljutt – fönstren står öppna men svalkar inte, släpper bara in avgaserna. Huvudvärken, illamåendet – kommer tillbaka i full styrka. Vi äter. Min matematiker pratar med mig och genom migrändimman hör jag hans ord men förmår inte att svara. Vi stannar inte länge. I den ljumma kvällningen återvänder vi till hotellet.

Matematikern, ridderlig som alltid, ger sig iväg i natten för att köpa huvudvärkstabletter trots mina protester. Har anfallet väl börjat finna inget att göra, ingen Alvedon kommer hjälpa. Och han går, blir borta länge. Oron river mitt bröst. Till slut är han tillbaka, utan tabletter – allt var stängt. Allt han gjort är att oroa den receptionisten som inte kände till något nattöppet apotek men som ängsligt konstaterade att skulle värken bli värre låg sjukhuset Hotel de Dieu alldeles i närheten.

Fredag. Fransk frukost på hotellet – croissanter, marmelader, hårdkokta ägg och pain au raisin – bland annat. Sedan: nya skorna på och fina lila klänningen. Promenad i Luxembourgträdgården och minns du sista kvällen vi var i Paris? När det regnade så och vi sprang över dessa stigar, sökte skydd under träden. Vi kommer överens om att Medicifontänen var vackrare i regnet. Vidare längs morgonsömniga gator till Montparnassekyrkogården. Kartorna är slut så vi försöker memorera namn och platser. Hittar Sartre och Beauvoir. Hittar Baudelaire. Hittar Poincaré. Hittar Louÿs. Efter mycket letande också Maupassant och Huysmans.

Lunch hos franska vänner, lax och forell på balkongen under solen som bränner. Därefter promenad i kvarteret - gömda pärlor och en utställning på Foundation Cartier. Vaudou-figurer från början av seklet. De förvridna kropparna, bundna och genomborrade i uppsåt att skada. Djurdelarna, kranierna och tänderna – de får mig som avskyr allt dött att må illa och vi går ut för att dricka läsk i nässelparken bakom galleriet.

Går hela vägen tillbaka till stadens centrum, siktet inställt på rue Saint-Honoré och dröjer vid skyltfönster med konst, böcker smycken. Hittar inget som tilltalar i Miu Miu-butiken men väl hos Michel Cuizel. Dricker kaffe och kir på en lite servering och lyssnar till de franska kostymherrarna till vänster om oss och de amerikanska väninnorna på terrassen framför oss. Noterar slipsknutar och fotriktiga sandaler. Fransmännen dricker cola, amerikanskorna rosé.

Går tillbaka till latinkvarteren. De nya skorna i värmen gör sig påminda – nu har jag ont och blåsor. Det är dags att sitta ned och äta middag, ja. Restaurangen jag hittat på nätet ligger inte där den ska. Vi går istället till brasseriet mitt emot hotellet. Vår kypare ser ut som någon ur en roman av Balzac med skägg och vaxade mustascher. Av någon anledning fattar han tycke för oss. När matematikern får in sitt kaffe håller han upp sina två knogar mot mig. Jag förstår inte gesten, väntar han sig en fist bump av mig. Välj, säger han och äntligen förstår jag. Jag pekar på höger hand – som är tom. Perdu! myser servitören men ger mig ändå den lilla chokladbiten han gömde i den andra handen. När vi går tar han oss i handen och önskar oss en trevlig fortsättning.

Lördag. Jag behöver nya skor. Mina låga från Sverige är för varma och de nyköpta har gett mig blåsor. Vi går in i varje affär men hittar först i Les Halles ett par som passar och inte är för dyra. Då är klockan redan närmare ett och vi är hungriga. Vi går till vårt ställe på blvd Sébastopol och jag äter mitt livs bästa carbonara och matematikern en club parisien. Därifrån tar vi métron till blvd Malesherbes och Musée Henner. Vi studerar såväl tavlor som den intrikata byggnaden men lyckas inte tyda den arabiska versen i ateljén. Därifrån fortsätter vi till den intilliggande Parc Monceau där vi köper glass och sätter oss i gräset att småprata och titta på de flanerande parisarna och turisterna.

Jag har åter ont i fötterna, de nya skorna skaver de också. Irriterat köper vi plåster i ett apotek som dock visar sig vara dåliga. Vi går till Galerie Lafayette och mina fötters ömkliga tillstånd hindrar mig från att pröva Dior- och Chanelskor – men jag kan i alla fall njuta av anblicken av dem. Vi fortsätter ut och hittar ett nytt apotek där jag köper bättre plåster. Vi fortsätter i sydostlig riktning och hamnar i Montorgeuilkvarteren som jag inte besökt tidigare. De påminner om rue Mouffetard men med lite yngre människor på serveringarna och fler turister. Vi går in i ett par vinbutiker eftersom matematikern vill köpa med oss champagne hem dock utan framgång då vi inte riktigt vet vad vi vill ha.

I Maraiskvarteren hittar vi falafelstället som har den godaste falafel vi någonsin smakat. Vi köper med oss varsin och slår oss ned i en närliggande liten park. När vi sedan promenerar över Ile de la Cité ser vi båten med baren där vi en gång satt för drygt ett år sedan. Vi går ner dit och dricker kaffe och kir. Till vår (mest min) stora glädje har de kvar hunden, stor som en liten ponny, som går runt på båten eller slumrar vid landgången. Innan vi går hem stannar vi till vid Shakespeare & Co. dock utan att inhandla något. På Monoprix får dock matematikern äntligen sin champagne.

Söndag. Vi börjar med ett tidigt besök på Musée de Cluny. Vi har redan sett det tidigare, men vi vill återse La dame a la Licorne. I souvenirshoppen ber vi om skivan som spelas – den är slut men vi får ändå köpa deras eget exemplar till reducerat pris. Därefter fortsätter vi till en loppmarknad i Montparnasse där vi också möter upp våra franska vänner och en belgisk väninna till dem som är på besök. Vi följer med dem hem och äter lunch med dem.

Efteråt tar vi métron norrut för att flanera längs Canal Saint-Martin. Vi går över de märkvärdiga järnbroarna och tittar på husen som en gång inhyste parisiska arbetare. Likt alla andra turister stannade vi till att studera slussar och broöppningar där de små turistbåtarna passerade. De lät oss också, alldeles gratis, höra lite av guiderna berättelser. Vi passerade bland annat vad som en gång varit en kyrkogård på merovingernas tid och som under medeltiden var galgbacke med plats för 60 hängda.

Vi tar en tur förbi place de la République som vi ännu inte sett och promenerar därifrån ända hem till hotellet där vi fräschar upp oss och byter om. Sista kvällen i Paris äter vi musslor med matematikerns professor som råkar vara i stan han med. Det talas matematik, språk och aktuella världshändelser. Vi promenerar lite i latinkvarteren och dricker juice och cocktails på en liten servering innan det bli dags att bege sig hemåt i den varma parisnatten.

Måndag. Sista dagen och vi är redan färdigpackade tack vare en insats sent under gårdagskvällen. Vi njuter lite extra av frukostbuffén och efter att ha ställt ifrån oss bagaget i receptionen går vi över blvd Saint-Michel till den stora bokhandeln Gibert Joseph. Det är dock ännu för tidigt och de har inte öppnat ännu. Vi promenerar lite och slår oss till slut ned på ett café med utsikt över fontänen där vi dricker med morgonkaffe. En halvtimme senare kan vi gå tillbaka och botanisera bland bokhandelns fem våningar. Jag hittar en intressant Pierre Louÿs, en stridsskrift för katter från 1750-talet och en faksimilutgåva av Oscar Wildes Salomé med hans handskrivna utkast, den första franska utgåvan samt den första engelska utgåvan med de berömda Beardsley-illustrationerna. Matematikern köper två böcker med övningar i högre algebra.

Vi promenerar därefter hela blvd Saint-Germain bort till Institut du monde Arabe där vi går över floden för att komma till place de la Bastille. Den franska vännen som skulle möta oss för lunch skickar dock ett sms och ställer in. Vi promenerar tillbaka mot floden och dricker cidre och äter sagolika crépes på Île Saint-Louis. Därefter promenerar vi längs med kajen och tittar i bouquinisterna gröna lådor utan att göra märkvärdiga fynd. Trötta på att gå slår vi oss sedan ner i den lilla parken bakom Musée Cluny en stund. När vi tröttnat också på det går vi till brasseriet mitt emot hotellet, till vår besvikelse är mustaschservitören dock inte där. Vi dricker en sista kaffe i Paris, hämtar bagaget och tar sedan en RER ut till Roissy.

Klockan är närmare halv ett när vi stiger ut i en svensk vårkväll på Arlanda. Genom natten kör vi till närmaste nattöppna McDonalds och äter hamburgare. Sedan: bilfärd på gamla uppsalavägen hem. Himlen är molnig men månen skiner igenom molntäcket här och var, ger illusionen av norrsken. Allt är tyst och öde på ängarna vi kör förbi, världen mörk och i månskenet våldsamt vacker. Återigen en enda lång utandning: den tydliga känslan. Hemma.

April in Paris

2011-04-13T23:22:00.004+02:00

À bientôt!

2011-04-06T23:39:00.006+02:00

Klockan var strax över fyra när jag vaknade i morse av att en av katterna kräktes på mig. Det slår mig ibland att Celine verkligen är god träning för den eventualitet att jag en dag skulle ha småbarn. Efter denna inte alltför angenäma början på dagen har dagen runnit iväg i ändlösa resförberedelser. Klockan är tjugo i tolv och äntligen står resväskan prydligt packad i hallen, alla mail som skulle skrivas är skickade, avsnittet som skulle färdigställas är slutskrivet etc. Kvar återstår att bara att säga: vi ses nästa vecka. Nu: Paris!

Anteckningsböcker och handskrift

2011-04-04T12:57:00.003+02:00

Peter Englund skriver om sina anteckningsböcker – själv använder han det välkända märket Moleskine (men med akademiens sigill och valspråk). Också jag är mycket kräsen med mina anteckningsböcker. Till en början dög endast konstfullt ornamenterade böcker gärna av märket Paperblanks och gärna med juvelprydda katter på. Funktion har dock alltid varit viktigare än form – när det gällde mina skrivböcker. Det vill säga, de var tvungna att underlätta själva skrivandet som är nog så mödosamt ändå. Jag skriver allt av vikt för hand – ingenting direkt på datorn. Vilket, som jag förstått, är ganska ovanligt i vårt tidevarv. Anledningarna är flera: dels är min dator trots sina bärbara anspråk tung och numera höljet dessvärre sönder, vilket omöjliggör att den skulle kunna bli en följeslagare ut i världen. Nu är det dock inte det huvudsakliga skälet då jag när jag är ute snarare tar sporadiska anteckningar än sätter mig och skriver långa textsjok. De huvudsakliga anledningarna är två.

*

Den första är något jag hört folk ange som skäl till att skriva direkt på datorn, på det sättet förmår man skriva i samma takt som man tänker. Trots att jag är uppväxt med dator i hemmet och har skrivit flitigt på den, har jag aldrig lärt mig en korrekt fingersättning utan skriver med pekfingrar och ibland också med ett hjälpande höger långfinger. Jag är inte heller en av dem som instinktivt känner varje tangents plats (en aning har jag såklart) men behöver ändå fästa blicken på tangentbordet för att skriva. Summa summarum: det går betydligt snabbare att skriva för hand. Min handstil är snabb och slarvig, den innehåller tecken för bokstavskombinationer etc. Obegriplig för någon annan än mig – men högst effektiv.

Den andra är att för eller senare skall texten skrivas in i datorn. Det rör sig då ingalunda om blott renskrift utan blir med nödvändighet en första bearbetning. Ibland ser jag bara sporadiskt på kladden och jämför sedan hur jag uttryckt mig i datortexten med handskriften. Förvånansvärt ofta är texten identisk vilket stärker mig i min övertygelse att det är just så texten måste vara.

*

Men om jag förr behövde en tilltalande estetisk yta för att känna inspirationen flöda har mina krav nuförtiden förändrats och på sätt och vis blivit simplare. Eftersom mina anteckningsböcker rymmer mer än anteckningar, de rymmer utkast, prioriterar jag idag hur de underlättar renskrivningsarbetet. Det största problemet vid renskrivning är när boken ligger uppslagen bredvid datorn och ständigt envisas med att slå igen sig. Samma problem upplever jag när jag sitter och skall i skriva på till exempel tåget – det är besvärligt att behöva hålla boken öppen. Onödigt besvärligt. Alltså har jag ställt undan mina vackra anteckningsböcker och skriver numera endast i spiralblock i A5-format där man helt undviker sådana problem. Dessa block är även de noggrant utvalda för sitt lite tjockare papper och framför allt, avsaknad av rader. Jag skriver helst på blanka sidor, mest för att min stil är så liten att det ser konstigt ut på linjerade ark. Men också för att det vita bladet innebär total frihet, och när det gäller skrivandets tillbehör är det en oumbärlig kvalitet.

Kort och upprört om konst och kanon

2011-03-31T23:49:00.003+02:00

Alltså. Jag vill ju inte att detta skall bli en missnöjesblogg. Jag vill att den skall vara glad och lätt och ledig och ibland kanske en smula intelligent. Men nu är jag dessvärre missnöjd igen och skriver i affekt:

*

För det första: ännu en kanondiskussion på universitetet. Professorn säger något om att ett verks historicitet måste tas i beaktande vid upprättandet av en kanon. Det är inget statiskt som vi bara kan ändra genom att skriva fina listor. Genast åker några händer upp i luften. Det går helt enkelt inte att acceptera. För att vi skall godta en kanon måste den med nödvändighet överensstämma med våra värderingar och insikter av idag. Och ungefär då undrar jag: är det verkligen därför vi läser? För att få våra värderingar och vår världsbild bekräftad? Är inte en poäng med läsning… tja, motsatsen? Att lära sig om andra tider, andra världar – att konfronteras med det och stöta sin egen världsbild emot dem? Att nå djupare insikt om den och ibland kanske till och med förkasta den? Hur skall vi kunna förstå dem vi är idag om reviderar vår historia? Hänsynslös imperialism är inget någon förespråkar i våra dagar, därför menar vissa att vissa klassiska verk av författare som Joseph Conrad eller Rudyard Kipling borde strykas ur litteraturlistorna. Istället skall vi läsa de koloniserades egen litteratur. Det kan vi givetvis också göra, men om vi nu inte vill att nationers ego skall svälla över sina gränser kanske det är bättre att studera imperialistens ståndpunkt. Att tränga in i dess mekanismer – är inte förståelse alltid att föredra framför förträngning? Och detta sagt under premissen att litteraturen i vår kanon skall vara uppbygglig. Jag blir alltid mycket misstänksam när moraliska regler är de som skall avgöra vilken konst som är viktig att lyfta fram – det brukar inte leda till att speciellt intressant litteratur premieras. Men sen krävs helt andra kriterier än moralisk uppbyggnad för att jag skall bli intresserad.

*

För det andra: konstartikeln i DN om Nationalmuseums Lust&Last-utställning. Skribenterna hävdar att man:

”Att man har hemfallit åt en till synes romantisk idé om att konstverk, bilder och ting har en förmåga att själva föra sin talan är anmärkningsvärt. Bristen på förklaringar förutsätter en besökare som redan på förhand har den kunskap som krävs för att förstå de olika estetiska, sociala, funktionella och ideologiska sammanhang som konsten och föremålen en gång ingick i – liksom de nuvarande. Utan detta är utställningen obegriplig.”

Förutom det uppenbara omyndigförklarandet av museibesökaren samt bristen att överhuvudtaget föreställa sig en annan rättfärdig ståndpunkt än den egna – undrar jag lite varför man överhuvudtaget börjar läsa konstvetenskap om man inte känner att konsten förmedlar något i kraft av sig själv? Borde man inte nöja sig med cultural studies eller liknande och helt jämställa allt som konstverket kommunicerar med uttryck för ideologi och maktstrukturer? Vidare: skolas inte konstvetare alls i intentionsproblematik och vad kontextualisering gör med ett verk? Sedan reagerar jag också på det där med patriarkalt och heteronormativt. Om vi har en skön kvinnokropp avbildad för att skapa lust och begär – så kan vi anno 2011 dels påminna oss om verkets historicitet och vilka blickar som fallit på det under årens lopp. Men vi kan lika gärna bortse från dessa och betrakta verket i dess egen rätt – möta det där och då utan hänsyn till något annat än det man har för ögonen. Och år 2011 står det var och en fritt att besöka museer (eller ja, den som kan avstå entréavgiften). Och jag vågar påstå att en flata kan ha lika trevlig stund på utställning som your average heterosexuelle man inför alla yppiga bröst och välsvarvade kurvor – varför o, varför räknas inte denna högst homosexuella blick? De enda som torde bli besvikna är väl de homosexuella männen och de heterosexuella kvinnorna – men vänta, kanske kan man avnjuta och rentav upphetsas av en vackert avbildad kropp som inte överensstämmer med dem man vanligtvis riktar sitt begär emot?! I know I can. Jag tycker ibland att det lite lustigt att de är de som ropar högst emot förtryckande gränser som har den kantigaste världsbilden och de minst rörliga sinnena. Ibland tänker jag att det skulle vara väldigt bekvämt att kunna leva sitt liv så. Naken kvinna = patriarkal blick. Allting är klart och tydligt, det finns inte den minsta osäkerhet i tolkningen. Att självsäkert kunna utbrista: ”Detta är det rätta. Punkt.”

Sverige 2011

2011-03-25T12:42:00.004+01:00

Egentligen hade jag tänkt göra en deal med den där världen som man ser genom fönstret vid mitt skrivbord. Inte ett ord till innan det blir vår. Men våren låter vänta på sig, vilket dagens häftiga men tack och lov korta, snöfall vittnar om. Har vädrets makter inte ambitionen att ens försöka tänker inte heller jag hedra överenskommelsen.

*

Igår var det säsongspremiär för SVT:s litteraturprogram Babel. Jag tittade en stund men tröttnade snart. Ett inslag var att låta olika svenska författare för att, som det heter, "fånga Sverige 2011". Och då blir jag lite trött. Om det finns någonting som jag skulle kunna fånga på egen hand - är det inte just Sverige 2011? Jag vaknar upp i Sverige 2011, när jag ser ut genom mitt fönster ser jag Sverige 2011, när jag slår upp tidningen möter mig Sverige 2011, när jag slår på tv:n, när jag går ut och äter, när jag står i Ica-kön. Överallt Sverige 2011! Det finns så många andra tider och kulturer vars enda sätt för oss att möta är genom litteraturen. Jag kan såklart se en poäng i att stanna upp och granska den egna tiden, den egna kulturen - för mig uppstår problemet när det tillåts dominera på bekostnad av, tja, allt annat. Är det inte en ytterst självupptagen tid vi lever i?

En gummisnodd från fordom

2011-03-11T23:06:00.005+01:00

Så hade arbetet nått det stadium då det var dags att ge sig i kast med artiklarna. Boken inköpt hos en av Paris bouquinister. Tidigare hade jag blott förstrött bläddrat lite i den, nu tog jag mig tiden att öppna den. Höra dess rygg knaka av ålder och stillsamt hoppas att det nästan hundra år gamla limmet inte skall släppa. Artiklar och noveller defilerar inför min granskande blick. Men så, ett blad vägrar att vändas. Något håller det och dess närmaste granne i ett hopplöst låst grepp. Jag anar dess form, runt och fukten, kladdet, har trängt genom det gulnande arket. Min första tanke? Tuggummi. Sedan... en mosad jordgubbe. Nej, det hade varit än mer kladd då. Blod? Resolut hämtar jag en kniv i köket (fördelen att jobba hemma vid sitt matbord). Men kladdet vägrar ge vika, jag lirkar, lirkar mer. Till slut drar jag lite för hårt i sidan, rrrrrassp, och ett cirkulärt hår är upprivet i sidan, men nu går att försiktigt skala av det läsliga arket från kladdet som visar sig vara... en röd gummisnodd. Den har stelnat av ålder och faller sönder när jag pillar bort den från boken.

Jag kan inte låta bli att drömma mig bort. Hur hamnade den där? Hur lång tid tar det för en gummisnodd att smälta och svetsa samman två sidor för att sedan torka ut? När? Jag ger mig först ett tidsspann, googlar gummisnodd och får veta att de patenterades redan 1845. Alltså kan den mycket väl legat där sedan bokens första ägare 1919 sprättade upp bladen och läste skriften. Kanske lade han där som ett improviserat bokmärke, men glömde sedan att fortsätta sin läsning. Boken blev stående i bokhyllan tills den såldes. Såldes den av sin ägare eller gick ägaren bort och lämnade boken med sitt gummiband kvar. En avlägsen släkting träder in i den lilla parisiska tvårummaren, fylld av böcker - ställer sig att sortera dem, öppnar inte ens artikelsamlingen, gummibandet ligger säkert kvar. Eller kom det dit först senare? Har den ramlat in bland sidorna hos någon bokhandlare. En slump inget mer, inte alls ett vittne till en läsning som aldrig upptogs igen.

Hillevionerna

2011-03-08T17:15:00.007+01:00

Enligt Plinius den äldre var hillevionerna ett folk som bebodde ön Scatinavia, vilket skulle vara södra Sverige, romarna hade inte kommit speciellt högt upp så man antog att det rörde sig om en ö, och inte en halvö. För att komma till Scatinavia fick man först passera andra öar där det skulle finnas människor med öron så extraordinärt stora att de täckta huvuddelen av kroppen som i övrigt naken (där har vi en trevlig bild att visualisera) och på grannöarna fanns människor med hovar till fötter (i typ... Danmark då?). Själva stycket om hillevionerna (som alltså har normalstora öron) är kort:

"Incipit deinde clarior aperiri fama ab gente Inguaeonum, quae est prima in Germania. mons Saevo ibi, inmensus ad Cimbrorum usque promunturium efficit sinum, qui Codanus vocatur, refertus insulis, quarum clarissima est Scatinavia, inconpertae magnitudinis, portionem tantum eius, quod notum sit, Hillevionum gente quingentis incolente pagis: quare alterum orbem terrarum eam appellant. nec minor est opinione Aeningia."

Det är alltså bara det sista som rör hillevionerna. Det fastslås att Scatinavia är den största av öarna, att man inte utforskad den till fullo och att den del man utforskat bebos av hillevionernas nation som man inte vet så mycket mer om än att den består av 500 byar och att ser på sin nation som en "egen värld".

Det är dock bara Plinius som använder sig av namnet hillevioner. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet menade forskare att det kunde röra sig om en felskrivning, en sammanblandning av ordet ille och (S)uiones. En annan förklaring skulle kunna vara att hillevionerna var en tidig befolkningsgrupp som bodde i Halland, då skulle de också kunna vara samma folk som Jordanes hallins. Idag menar de flesta forskare att Plinius hillevioner och Tacitus suiones eller svioner nog är samma folkslag.

Annan öronmänniska

Inatt

2011-03-06T00:08:00.006+01:00

Nej, det blir nog inget mer skrivet inatt. Jag stannar uppe en stund till, för det är något speciellt med den här tiden på dygnet. När en dag omärkligt går över i en annan. Utanför finns bara mörker och gatlyktors sken i snön. Det finns rastlösa katter som inte riktigt ännu vill krypa ihop till små pälsbollar och drömma, nos mot baktass, drömmar som får morrhåren att rycka. Det finns en älskades regelbundna andetag. Stillhet och tröttheten som plötsligt hinner ikapp. Musan har krupit upp i sängen och somnar där, kind vilar mot axelns vita hud. Jag orkar inga fler ord inatt.

Tårar eller Minnen från det litterära livet

2011-03-04T00:58:00.002+01:00

Det finns en så kallad enkät som cirkulerar på olika bokbloggar. Trettio frågor, en om dagen i en månad. Din favoritbok (Wildes Dorian Grays porträtt), favoritkaraktär (Mallarmés Hérodiade) en bok som inte trodde du skulle tycka om men sedan ändå tyckte om (Joyces Ulysses). Jag blir för rastlös av sådant, tycker ännu sämre om att läsa enkäter än att skriva svaren. Favoritserier? Jag har inte läst serier sedan min fantasyperiod (Robin Hobbs Farseer-trilogi). En annan fråga: en bok som gör mig ledsen, och det slår mig: när grät jag senast över en bok. Det är ett tag sedan, inte så konstigt – jag har (ironiskt nog) inte hunnit läsa så mycket sedan jag började med min master i litteraturvetenskap. Dessutom är mitt läsminne dåligt – de försvinner in i mitt inre bibliotek som saknar katalogkort. Det är en av anledningarna till att jag slutat låna böcker på det verkliga biblioteket, jag behöver den fysiska volymen med sina hundöron, anteckningar och instuckna lappar för att minnas läsningen av dem. Jag söker vidare i minnet. Minns tårar jag försökt dölja på tåg, spårvagnar, tunnelbana. Men vilka var böckerna?

*

Jag minns särskilt:

Någon gång i början av 2007 fikade jag med den då nydebuterade Martina Lowden. Efteråt gick vi till en uppläsning i den göteborgska dessvärre nu nedlagda bokhandeln Vänder sig om. Vi pratar om någon bok, och jag bekänner mina tårar. Jag minns blickarna, den distinkta känslan av faux pas. Den unga svenska litteraturen förhåller sig mer ironiskt distanserad till litteraturen och språkets alla möjligheter och omöjligheter, var det inte så? Jag däremot, erkände min svaghet, min oreflekterade läsning av… vilken bok det nu var.

Rekonstruktionen av det fyra år gamla samtalet lyckades. Det var bröderna Goncourts dagböcker vi talade om. Den specifika passagen början av den andra svenska volymen där Édmond beskriver broderns Jules bortgång. Att hela sitt liv levt nära varandra, i ett slags symbios, till att bli den som lämnats kvar med frågan: varför inte jag? Hur kan man göra annat än gråta?

*

Uppdatering: Fröken Lowden rättar: se kommentarer.

Jag ♥ äga (böcker)

2011-03-02T14:09:00.009+01:00

Idag hade jag min vita kofta, den med lite puffiga ärmar, och pärlörhängen - det får mig alltid att känna mig fin. Synd allt döljes under tjocka vinterkappan. Jag längtar till dagar då man kan ha balkongdörren öppen. En stund trotsar jag det sunda förnuftet och har öppet ändå. Det är sol ute men snart blir det svårt att skriva på uppsatsen med stelfrusna fingrar.

*

Under förra månaden, februari, köpte jag otroligt mycket böcker - säkerligen upp emot 20-25 stycken om inte mer. Bokrean är delvis skyldig till denna excess, givetvis - men det är något annat också. En läslust som kom över mig, jag har läst mycket i februari också. Jag beställde också äntligen ett par volymer som jag sedan länge tittat ut i ett antikvariats listor:

Jag tycker det är så fint med bilder i böcker. Är det inte alldeles för lite bilder i dagens böcker?

Hört i veckan

2011-02-27T23:19:00.005+01:00

Saker man alltid kan säga på seminarium i valfri kurs i litteraturvetenskap om valfritt författarskap, från Shakespeare till Pär Lagerkvist till Jan Guillou:

"Han försöker rama in en tomhet - skriva en språklöshet."

Visst är det fascinerande att alla författare i alla tider insett postmodernismens underbara sanningar om språkets begränsningar, revolterat emot det och till slut sökt den stora tystnaden! Lustigt att bibliotekens hyllor ändå står fulla med böcker fyllda av just språk. Det är inte förutan att man önskar att en och annan som idag högt deklarerar sig har nått dylika åsikter accepterade konsekvensen av en sådan insikt och istället för att skriva sin språklöshet nöjde sig med att utöva den.

Döden på en blek häst

2011-02-25T18:20:00.003+01:00

Vad avgör att man plockar upp en bok, betalar för den och tar med den hem? Ett lockande omslag, en fin titel något i baksidestexten som känns rätt. Det kan också vara annat, som att man delar efternamn med författaren ifråga. Det var i vilket fall den huvudsakliga orsaken att jag för en tid sedan fick med mig den nyutgivna Döden på en blek häst av Amanda Hellberg. Jag hade roligt under läsningen. I korthet handlar det om den unga svenskan Maja Grå som kommer till Oxford för att gå en konstutbildning. Maja ha dock förmågan att se vad andra inte kan se. En förmåga som kommer väl till hands då Majas egen mamma som lämnat familjen för något decennium sedan, mördats i Brighton.

I recensioner stöter man ofta referenser till Donna Tartts Den hemliga historien, och visst den kopplingen känns ganska given. Universitetsliv och mörka hemligheter. Kanske Den hemliga historien möter Morden i Midsomer möter John Ajvide Lindqvist? Jag associerar också till Kostovas Svantjuvarna. Gemensamt för den och Den hemliga historien är att det förvisso finns en spänningsintrig, gåtor som behöver lösas eller hemligheter som hotas att avslöjas – det är kanske det som driver läsaren framåt – men huvudparten består ändå av beskrivning av studievardagen. I den typen av böcker är det alltid det som jag finner mest njutbart – oavsett om det handlar om den attiska grekiskan, impressionistiskt måleri eller illustrationer. Jag blir alltid glad när tavlor eller äldre litterära verk får spela en central roll i litteratur. I det här fallet är titeln hämtad från namnet på en tavla av Turner som också spelar en roll för handlingen. Men i den absolut snyggaste passagen är det en tavla av Frida Kahlo som används på ett ytterst suggestivt sätt och gränsen mellan livet, konsten och spökerierna suddas ut.

För egen del handlar det till viss del också om identifikation. Klassisk grekiska har jag aldrig tragglat men väl latin och den speciella tjusning det betyder att lära sig ett utdött språk och snudda vid ett helt annat tänkande är en tjusning jag är väl bekant med. När det handlar om oljemåleriets våndor. När det handlar om förberedelserna för en utställning, vad det betyder att hänga sina verk på ett galleri. När det gäller att stå kvar i ateljén när alla andra gått hem eller att stå i ring kring krokimodellen plågsamt medveten om att bilden framför ögonen inte efterliknar verkligheten i sina proportioner. När det gäller att gå ut och ta en öl med kursarna. Då är det ren och skär nostalgi för mig. Jag spinner som en katt åt sådana passager. Nu måste det inte vara ren nostalgi, jag är också öppen för att närma mig erfarenheter som är mig fullkomligt främmande, men när det gäller mysläsning som denna – då är det ett välkommet inslag. Det är också här jag blir lite besviken på Döden på en blek häst, jag skulle velat ha med utav den där vardagen. Jag ville ha mer, mer, mer. Dessutom blir skräckinslagen så mycket mer skrämmande i en ram av vardaglighet.

Till sist, är det inte en rolig kontrast att Amanda Hellberg själv ser ut som en liten älva och ändå skriver hårresande skräck?

Bekännelse

2011-02-24T06:13:00.003+01:00

Vänner! När jag för ett tag sedan skrev att jag inte tänkte söka forskarutbildningen, hade jag inte väntat mig en sådan respons. Er uppmuntran är överväldigande, jag blir rörd. Men jag skrev inte raderna för att kokettera, jag är allvarligt trött på livet vid akademin. Ensamheten vid pulpeten, forskningen som tar all kreativ tid i anspråk. Jag slits, kära läsare, jag slits mellan plikten och lusten. Det är sant att jag också njuter av mina exkursioner i litteraturens landskap, men mest av allt vill jag däri odla min egen trädgård. Det finns andra anledningar, som att min matematiker redan valt doktorandens osäkra väg. Om man i framtiden drömmer om att skapa sig en liten familj… nej, då är det nog bra om en utav oss väljer en annan väg. Den huvudsakliga orsaken förblir en annan. Det handlar om friheten forskaren aldrig kan unna sig, om trohet mot annat än sig själv och sitt eget framtänkta universum. Ja, jag tänker säga det högt och tydligt, utan skam och utan ånger: jag vill skriva litteratur. Jag vill pröva min penna och jag vill tro att jag äger en smula begåvning som räcker till en roman eller två.

Fast man väl vet aldrig, en dag kanske jag återvänder med drömmar om vitterhet och lagerkransar. Bara inte idag, inte nu.

Strövtåg

2011-02-24T01:08:00.002+01:00

Bokrea och jag kan inte låta bli. Går bland boktravar med identiska böcker och läser samma titlar om och om igen. Motståndskraften som sakta bryts ned. Volym efter volym som glider ner i korgen. En del bra, andra som till ren förströelse. Hemma igen sätter jag mig vid arbetsplatsen, matbordet är tillfälligt taget i anspråk – mina papper ryms inte på skrivbordet. För ett par timmar lämnar jag samtiden och brottas med Louÿs – översätter det som inte går att översätta. Genom övningen får jag, inte hans ord på svenska, men förståelse för vad som faktiskt står på sidan. Det är oerhört, att inse hur orden samverkar, hur det inte går att byta ett av dem emot ett annat. Bildspråket, rytmen, syntaxen - överväldigande. Allting blir klart; tydligt.

Varför jag inte söker till forskarutbildningen trots att fyra platser utlysts vid Uppsala Universitet

2011-02-06T23:23:00.002+01:00

Han berättade om en Berglinserie han läst. Om doktoranden som på fester bara förmår prata om sitt forskningsområde - allt annat är oviktigt/okänt. Herregud, tänkte jag, det är ju jag. Sedan pratade vi om Rimbauds poesi och sekelskifteslitteratur resten av promenaden.

Sven Dufva och flickorna från Eritrea

2011-02-03T13:45:00.007+01:00

På seminariet i måndags om kanons för- och nackdelar nämnde professorn att han i sitt arbete med just sådana frågor föreläst för lärare och då stött på en lärarinna vars största problem var att få unga flickor från Eritrea att intressera sig för Runeberg. På denna anekdot följde en diskussion om möjligheten för invandrare att ta till sig den västerländska kanon och om det är rätt att "tvinga" på dem den, kanske vill de inte och kanske stör det deras identitetsbildande. Jag blir alltid mycket provocerad av dylika tongångar och det kräver en ordentlig viljeansträngning att inte sätta "dem" och "de" inom citationstecken.

Om vi bortser från den lite uppenbara frågan: är det lätt att få någon att anno 2011 intressera sig för Runeberg? Jag betraktar mig som allmänt litteraturintresserad men ni kommer inte att finna Fänrik Ståls sägner i min bokhylla, än mindre stod Runeberg högt i kurs för mitt högstadie- eller gymnasiejag. Men vi bortser alltså ifrån att ointresset inte beror på invandrarens annorlunda kulturella bakgrund. Det finns en i mina ögon obehaglig uppfattning om att det är svårt för invandraren att ta till sig det svenska kulturarvet och att invandraren är en alltför känslig individ som kommer får problem med sin identitet om den inte isoleras från främmande kulturyttringar. Ett "svenskt" barn däremot förutsätts utan större problem läsa Homeros och klassisk litteratur som torde vara den svenska barnet ytterligt främmande. Det svenska barnet uppmuntras också att läsa så kallad världslitteratur, det vill säga litteratur icke-västerländsk litteratur, för att vidga sina vyer. Att förutsätta att invandrarbarnet inte förmår ta till sig Runeberg tycker jag är ett betydligt större övergrepp än att "påtvinga" det Runebergläsning.

Obligatorisk läsning

2011-02-03T00:17:00.002+01:00

"Instängd i sitt arbetsrum levde han i andrahand genom litteraturen. Lika rörlig i anden som bunden till kroppen: av alla sekelskiftets bokmalar (Marcel Schwob, Élemir Bourges, Anatole France) var Remy de Gourmont den som inte hade något val: utanför böckernas värld var han en lika hjälplös figur som Baudelaires albatross på fartygsdäcket. Besökare berättade att han haltade omkring i sin lilla lägenhet, som uteslutande var inredd med böcker, staplade från golv till tak, klädd i en morgonrock som fick honom att likna en munk."

I senaste numret av Axess finns en artikel av Kristoffer Leandoer om Remy de Gourmont. Läs, läs, läs!

Munro och tigern

2011-02-02T19:47:00.002+01:00

Det händer att jag ser på den engelska eller amerikanska motsvarigheten till Antikrundan som då och så visas också på svensk television. Sällan är det föremålens för deras ägare okända värde som fascinerar utan deras historia. Som den gången en kvinna bar ett halsband hon ärvt av sin mormor och som visade sig vara gjort av antikvitetsexperten far som varit juvelerare. Det var under ett av dessa program jag först hörde talas om Hugh Munro.

Hugh Munro var son till den mer berömde sir Hector Munro en general som vann ett antal viktiga slag för det brittiska Östindiska kompaniet i krig mot furstendömet Mysore i Indien. Antikviteten ifråga var en ganska skadad porslinsfigur som varit ganska alldaglig om den inte förställt en liggande man och över honom: en tiger. Den här porslinsfiguren, förklarade experten, är från början av 1810-talet och hade sockeln inte varit så skadad skulle man kunnat läsa dess namn "The death of Munrow". 1792 var alltså Hugh Munro, av betydligt fredligare sort än sin far, på picninc på ön Saugur utanför Calcutta där han överfölls av en stor tiger och blev så allvarligt skadad att han dog fyra dagar senare. Denna makabra scen gjordes det sedan porslinsfiguriner som välborna engelsmän kunde ställa på spiselkransen. Antikvitetsexpert lade också till att Hugh hade haft en bror, Alexander, som inte hade större tur utan ätits upp av haj. Av honom finns dock inga figuriner och jag har inte funnit någon information om denne andre Munro.

Det är dock ingen tillfällighet att porslinsfabriken valde just det här motivet och att de valde just den här formgivningen. Några år tidigare hade nämligen Brittiska Östindiska kompaniet för första gången ställt ut ett föremål till allmänhetens beskådan i sitt muesum på Leadenhallstreet i London. Det kallas för "Tipu's Tiger" eller "Man Tyger Organ" och kom i kompaniets ägo efter att man besegrat och plundrat Sultanen Tipu 1799. Det man fann var då ett slags mekaniskt prydnadsföremål som visar en stolt tiger (Tipus eget emblem) som dödar en försvarslös engelsk soldat. Inuti träet finns flera mekanismer. Man kan få engelsmannens arm att röra sig. En annan mekanism får honom att jämra sig och ytterligare en annan får tigern att ryta. Utöver detta finn inuti tigern också orgelpipor. Från Wikipedia hämtas följande passage av Richard Wellesley, en av Östindiska kompaniets män som hittade tiger:

“In a room appropriated for musical instruments was found an article which merits particular notice, as another proof of the deep hate, and extreme loathing of Tippoo Saib towards the English. This piece of mechanism represents a royal Tyger in the act of devouring a prostrate European. There are some barrels in imitation of an Organ, within the body of the Tyger. The sounds produced by the Organ are intended to resemble the cries of a person in distress intermixed with the roar of a Tyger. The machinery is so contrived that while the Organ is playing, the hand of the European is often lifted up, to express his helpless and deplorable condition. The whole of this design was executed by Order of Tippoo Sultaun. It is imagined that this memorial of the arrogance and barbarous cruelty of Tippoo Sultan may be thought deserving of a place in the Tower of London.”

Idag hittar man manstigerorgeln på Victoria and Albert museum i London.

Inför första dagen i skolan

2011-01-30T19:10:00.004+01:00

Eftersom det är första seminarietillfället på nya kursen imorgon. Och eftersom jag återvänder till Stockholms universitet. Och framför allt eftersom jag lider av ett slags Första skoldagen-åkomma där denna första dag definierar vem jag kommer att vara resten av skoltiden/kursen, så tänkte jag att det kunde vara bra att vara mitt allra bästa jag. Sagt och gjort - benen rakades, naglarna målades med nya nagellacket (Brisbane Bronze från O.P.I.), ögonbrynen plockades. So far, so good. Ungefär där fick jag idén att lägga en ansiktsmask för att återfukta den torra vinterhyn. Huden kändes dock lite stram när jag tvättat av den japanska lermasken och jag vände mig genast mot badrumsskåpets många flakonger och förpackningar. När jag sträcker mig emot min vanliga kräm fastnar min blick på en liten provkartong med ansiktskräm från Dior. Perfect, tänker jag. Dios bara måste vara bättre än min vanliga kräm i 100-kronorsklassen. Snabbt och vant masserar jag in Diorkrämen. Det tar väl ungefär två sekunder innan det börjar brännas på kinderna. Trots ett snabbt ingripande och ivrig vattensköljning är den kemiska process som påbörjades när de två hudvårdsprodukterna möttes omöjlig att stoppa. Förutom den fysiska smärtan nås den totala ångesten då jag lämnar handfatets strömmande vatten och möter min bild i badrumsspegeln. På mina kinder har ett utslag brutit ut. Inför min förfärade blick ser jag dess gränser expandera och dess ilskna rodnad djupna till mörkrött. Min identitet för vårterminen: spetälsk.

*

(Förresten var det ungefär lika intelligent att bildgoogla "spetälsk" som "decomposed dog" för att illustrera The Fabric of Night-inlägget. Mitt råd till er och framför allt mig själv: don't do it. Det är bilder som etsar sig fast vare sig man vill eller ej.)

*

Vidare undrar jag lite hur det är tänkt att diskussionen skall föras. På kursdeltagarlistan läser jag tjugofem namn - tiden för diskussion är hela trettio minuter vilket ger var och en dryga 60 sekunder att briljera med ett inlägg. Resten av kvällen tänker jag sålunda ägna åt att badda mitt utslag (två timmar har gått och det har redan gått ner avsevärt) samt fundera ut en lämplig aforism rörande huruvida kanonbegreppet är nyttigt, onödigt och/eller förenligt med ett mångkulturellt och multietniskt samhälle. (Kanske skall jag nöja mig med att svara: ja, nej och typ.)

Dalida igen

2011-01-29T14:15:00.000+01:00

För jag har alltid gillat Dalida...

2011-01-26T12:09:00.001+01:00

Kindben, säger jag bara. Kindben.

Frisyrer, frisyrer

2011-01-25T19:56:00.004+01:00

Eftersom jag börjar få en inte helt smickrande utväxt och mitt hår dessutom börjar bli rätt slitet av avfärgning och blekning står jag nu inför det faktum att jag måste besöka frisören. Dessutom längtar jag efter förändring. Först tänkte jag att enda möjligheten var att klippa kort. Men efter ett alltid lika underhållande make over-avsnitt av Top Model slog det mig. Varför inte hårförlängning? Varför inte:

En favorit

2011-01-24T22:44:00.000+01:00

När det gäller mina favoritdikter är jag inte alltid speciellt originell. Det finns ibland en föreställning om att den som sysslar med litteratur på akademisk nivå bara skulle uppskatta det obskyra och svårtillgängliga. Verkligen ser helt annorlunda ut. Ofta var det de där dikterna som fungerat som portar till "svårare" poesi - det är sålunda med nöje jag återvänder till dessa ömt vaktade favoriter. Av Tranströmer finns i synnerhet två dikter jag tycker om. (Marcus Birro har till och med döpt en av sina böcker efter diktens titel.) Den heter Svarta vykort.

Svarta vykort

I

Almanackan fullskriven, framtid okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.

II

Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

The Fabric of Night

2011-01-24T15:36:00.005+01:00

Så var årets första bok, The Fabric of Night av Christoph Peters, utläst. Jag köpte den i november när jag var i Rom och plötsligt fann mig boklös sedan det gått allt för fort att läsa ut det medhavda biblioteket (ett par långa, ensamma kvällar/nätter på hotellet gjorde väl sitt också). Den matematiskt lagde inser snart att det sålunda tagit mig, en osedvanligt snabb läsare, nästan två månader att ta mig igenom de blygsamma 300 sidorna. Det är förvisso sant att lästiden varit begränsad, julfestligheter och tentaläsning har kommit emellan – likväl känns tidsspannet orimligt långt. Faktum är att The Fabric of Night var osedvanligt svårgenomtränglig och stundom, måste jag erkänna, rent av tråkig. Ett par gånger blir texten allt för informativ, det kan röra sig om ett monuments historia eller ett inlägg i en debatt om samtidskonsten och berättelsen tappar fart för att helt stanna av. Sådana passager tillsammans med romanens förvirrande komposition, först emot slutet började jag förstå de olika tidsplanen och hur olika händelser förhöll sig till varandra kronologiskt, kräver en hel del av sin läsare. En av romanens två berättare ger i sin beskrivning av ett av besöksmålen också en beskrivning av romanen själv:

Despite its small size, the layout of the town is inscrutable. You come to a mosque or a fontain, and you believe you’ve already seen it, but you don’t remember the nearby buildings. The town’s growht has been uncontrolled, but some neighborhoods contains streets laid out on a strict right-angle grid. You get the feeling you’re going in circles. Somewhere, there must be a town center that will clarify the overall architectonic context, but every time you think you’ve found it, the streets leads you out of it again. (s. 218)

Precis sådan är läsaren upplevelse. Man tror sig finna romanens kärna som skall ge de övriga delarna mening bara för att den två sidor senare skall glida en ur händerna. Utifrån anslaget och baksidestexten trodde jag mig ha att göra med ett slags thriller i Patricia Highsmiths eller Alfred Hitchcocks anda. Ett slag Främlingar på tåg där en aningslös människa plötsligt befinner sig i en rasande handlingskedja som inte går att bryta. Till viss del är väl The Fabric of the Night det också. Det börjar med att Albin, som övertalats till Istanbul av sin flickvän Livia i ett sista, desperat försök att rädda förhållandet, blir vittne till ett mord. Från sin terrass har han insyn i ett annat hotells rum och ser då hur amerikanen Miller, som han druckit med kvällen innan, blir skjuten mitt i frukosten. Men när han går över till hotellet för att ge polisen sitt vittnesmål förnekar personalen att det skulle ha skett ett mord där eller att det ens skulle finnas en amerikan vid namn Miller på hotellet. Albin påbörjar då en egen utredning för att få reda på sanningen.

Vad som är sant och vad som är lögn är också ett problem läsaren tvingas brottas med. Alla verkar dölja något och opålitligast av alla framstår Albin. Huvudsakligen är The Fabric of Night en studie av ett alkoholiserat sinne som sakta bryter samman. Albin är därtill (misslyckad) skulptör och brottas med konstnärens alla demoner. Lyckligtvis finns det förutom Albin ännu en berättare. En utomstående, förnuftig bekantskap, Olaf, som Livia och Albin gör i Istanbul och som berättar Albins historia för oss. På det sättet får man Albins person belyst både inifrån och utifrån, mest tvetydiga blir de avsnitt som Olaf inte har någon kännedom av och som förbli tvetydiga och halvt hallucinatoriska. Lägg därtill till att Albins och Olafs berättelser inte följer samma kronologi, skeenden man läser om i ett av Albins första kapitel återkommer i ett av Olafs sista och kastas i nytt ljus först då. Exempelvis får vi då och då glimtar ur Albins allt annat än lyckliga barndom, för att senare få en sådan episod kommenterad av Olaf som fått anekdoten berättat för sig av Livia som tillägger att hon misstänker att Albin bara hittat på historien ifråga. Ständigt rycks fotfästet undan för läsaren. När hon övertygat sig om att mordet på Miller nog bara skett i Albins dagdrömmar händer något i Olafs berättelse som bekräftar mordet.

Utöver Albins utveckling och deckarintrigen finns också en metadiskussion om konst och liv ständigt närvarande. Särskilt bildkonst och fotografi avhandlas, vilket kanske inte är konstigt då författare själv är utbildad konstnär – kanske är det också därför som just de diskussionerna blir lite väl teoretiska även om det blir riktig roligt emellanåt när författaren raljerar över viss samtidskonst.

Det är en roman som ställer en mängd frågor, och ger mycket få svar. När man slår igen bokpärmarna dröjer sig en otillfredsställelse kvar, som sådana böcker oftast gör. Likväl är det också dem man bär med sig, som man funderar vidare på. Jag kan inte säga att The Fabric of Night var en stor läsupplevelse eller att jag ens njöt av att läsa den. Men såhär i efterhand lämnar den mig ingen ro och jag funderar dels på frågor den gav upphov till, dels försöker jag lägga pusslet, tyda symbolerna och förstå lite mer av den.

*

When we walk across the rickety landing stage in Düsünülen Yer and go back on board, it’s four-thirty in the afternoon. The bloated body of a dog, covered with pink festering wounds, is floating between the quay wall and ths ship’s hull. The dog’s eyes are gone and its side has burst open. Its mustard yellow coat combines with the the capsized sky to produce a color scheme thet reminds me of the enameled-tile friezes of babylon. Lions, gazelles, stags, and mythical creatures against a background of overturned blue. A school of little fish, hungry or playful, surges into the dog’s belly from below. “Tomorrow they’ll be on someone’s plate,” I say to Livia, who’s walking right behind me. “Pan-fried whole, with dog flesh in their guts.”

And she groans loudly. Her face is so white that for a moment I’m afraid she’s going to throw up. She swallows hard, but she doesn’t turn away. While she stares att the spectacle, what strikes her most, overcoming even her nausea, is the utter defenslessness of the dog’s carcass. Once she’s on deck, she quickly digs her camera out of her bag, changes the wide-angle lens for at talascopic lens, leans over the rail so far it scares me, and shoots a whole roll of film in two minutes. I keep my hand on her unbearably lovely behind, now only a memory; I can barely hold her. (s.19-20)

Bokslut

2011-01-22T13:00:00.004+01:00

2010 var året...

som började med en tidsbegränsad flytt. För några månader kunde jag kalla Paris gator för mina. Jag gick på museum, satt på caféer, drack så mycket kir att jag började överväga att skriva en parisisk kir-guide, överkom den mentala spärren som tidigare inte tillåtit mig att besöka de stora modehusens boutiquer. Jag köpte mina finaste och dyraste skor någonsin, jag köpte kilovis med böcker och arbetade med min uppsats och min franska. En minnesbild: vi är uppklädda till middag, matematikern och jag. När vi stiger av bussen öser regnet ner. Vi korsar Boul' Mich' springandes och fortsätter in i den öde Luxembourgträdgården, stannar till under ett träd och hämtar andan för ett ögonblick. Sedan springer vi från träd till träd för att undkomma det värsta av regnet. Passerar Medicifontänen och drabbas av skönheten när de tunga dropparna bryter ytan och den omgivande vegetationen böjer sig för regnets tyngd. Men tiden flög förbi och snart satt jag på ett flyg på väg hem till Sverige med en tjock klump av saknad i magtrakten. Därefter: ännu en sommar i 1700-talet på Drottningholm. Kunglig glans på teatern i och med bröllopet men den personliga höjdpunkten var nog ändå att min visning spelades in för fransk radio. Jag fyllde kvartssekel och firades kungligt. Hösttermin, mer franska och mer Nietzsche. Stundom fascinerande arbetsdisciplin. Två underbara veckor i Rom, en avslutande helg med matematikern, och Påvens välsignelse.

2011 hoppas jag...

på mer arbete, mer nöje och dramatiska förändringar. Skriva klart uppsatsen och ta ut min masterexamen. Efter det följer förhoppningsvis ett förvärvsarbete. Redan inplanerat finns resor till Göteborg för att se Händels Alcina och ett längre besök i staden jag saknar så, Paris, vilket också tillåter ett besök hos mormor i Bryssel. Jag hoppas på flytt till huvudstaden och viktnedgång som tar mig till figuren jag hade 2008. Och jag hoppas bli klar med översättning och andra litterära projekt.

Celine

2011-01-22T12:35:00.003+01:00

En lång djursjukhusvistelse och avslutad antibiotikakur senare återstår bara att vänta och se. Och hoppas. Hoppas så innerligt att infektionen är kväst och borta för gott så att vi, missen och jag, får ett par år till tillsammans.

Ett nytt år

2011-01-07T19:01:00.005+01:00

Kära läsare. Jag hoppas att det är under lugna och trevliga former det nya året inträtt. Det kan dessvärre inte sägas för bloggens författaren. Utöver de två mindre uppsatser och den muntliga tentamen som väntar nästa vecka, blev den äldsta katten sjuk redan under julhelgen. Julaftonsnatt fick vi åka till djursjukhuset och i säng kom vi först vid halv fyra-tiden på morgonen. Därefter verkade det som om hon blev bättre men de senaste dagarna har hon återigen blivit sämre. Vänder det inte under helgen blir det att åka till veterinären igen på måndag. Tills dess, tills saker lugnat ned sig och är utom fara, får Stasimon ligga i vila.

2011

2010-12-31T16:05:00.002+01:00

Gott nytt år, kära läsare. Vi ses i det nya året.

Mina blommor

2010-12-20T15:25:00.004+01:00

Jag är uppriktigt förtvivlad över att mina blommor börjat dö. Mina hyacinter är nog bortom all räddning - jag har tidigare aldrig uppmärksammat att blomster faktiskt kan lukta dött och visset. Orkidén fäller ihop sina blommor till små kapslar som sedan faller av. Vet någon i läsarskaran hur råda bot på dessa sjukdomstecken. Jag har prövat att vattna, låta bli att vattna, att använda vattensprutan, att andas på dem för att de skall få sig lite koldioxid till livs - inget hjälper...

Arbetsdagen:

2010-12-14T17:15:00.004+01:00

Skrivkramp.

Skrivkramp.

Skrivkramp.

Idé! Jag låter nya kapitlet börja med ett brev!

Öppnar dokumentet.

Tittar på dokumentet.

Ångrar mig.

Skrivkramp.

Skrivkramp.

Skrivkramp.

Ett liv utan rädsla

2010-12-12T23:39:00.006+01:00

Nej, jag vill inte prata om människor som spränger sig i luften. Eller att jag och matematikern kunde varit där, just där, när det skedde. Jag vill låta det stilla livet fortsätta som det gör och prata om sådant som att det optiska fenomenet "vädersol" också heter "chien du soleil" på franska. Baka lussekatter som blir misslyckade men går att äta ändå. Reflektera över att sådant som att 1600-talsfranska är mycket enklare att förstå än 1700-talssvenska. Eller att frakturstil är strängt taget omöjligt att läsa. Och ta viktiga beslut om huruvida det är möjligt att ha på sig högklackat i det här vädret. Allt det som upptog mig i förrgår skall uppta mig också idag. Allt annat vore att låta detta, det stillsamma liv som är mitt, sprängas bort.

Den tredje möjligheten

2010-12-12T10:27:00.002+01:00

(Det här är ett gammalt inlägg som skrevs för ett år sedan men aldrig publicerades. Varför jag inte publicerade det då vet jag ärligt talat inte, om det finns något som är direkt fel i texten ber jag ödmjukast om ursäkt.)

På seminariet ger professorn oss en förklaring på vad som är skiljer de stora författarna från de andra. De ställer en fråga som till synes har två möjliga svar men svarar med ett tredje. Exempel : Tolstoj. Novellen heter "Hur mycket mark behöver en människa?" och går ungefär som följer. På en rik man ägor bor en fattig man. Den rike mannen gör den fattige ett erbjudande. Den fattige skall springa och i hans fotspår skall män rida och slå ned pålar. Det område som innesluts skall den fattige vid dagens slut få. Men, det finns ett villkor, den fattige måste hinna tillbaka till den första pålen innan solen går ned - annars får han inte bara inte landet han inhägnat utan förlorar sin redan befintliga lilla egendom. Sagt och gjort, mannen börjar springa med ryttarna hack i häl. Två möjliga utfall: han hinner tillbaka och får landet, eller han hinner inte och förlorar allt. Tolstoj ger oss följande svar: den fattige är såklart girig och försöker täcka så stor yta som möjligt är. Så ser han solen som börjar sjunka och rusar tillbaka mot den första stolpen. När solens sista strålar försvinner ned bakom horisonten hinner han fram. Han har klarat det. Men får en hjärtattack och dör.

Hur mycket mark behöver en människa? Tolstoj svarar: två gånger två meter; för hennes grav.

Julstämning

2010-12-11T13:26:00.000+01:00

Medvetet arbete och arbetsam omedvetenhet

2010-12-10T23:43:00.006+01:00

Porträtt av författaren som ung

Vid badrumsspegeln blir jag stående inför min egen bild. Är detta en arbetsnarkomans ansikte, frågar jag. Har jag inte låtit också den här terminen fyllas av böcker och ensamhet? Var det inte så att de intensiva romveckornas myckna gemenskap kändes ovana och nästan obekväma? Jag som en gång hade kalendern fullskriven med möten, fikaträffar och aktiviteter möts av blanka datum. Studierna har som vanligt underordnad betydelse. Allt arbete går långsamt (det är sant att jag är trött) men det är å andra sidan ovanligt noggrant. En termin kvar av studier, sedan: frihet. Och med frihet menas: rörlighet. För intellektet, i läsvanor, i arbetsuppgifter.

*

I drömmen skriver jag en dikt. Jag ser min hand pränta orden på ett glänsande papper. När mitt medvetande flyter upp ur djupen emot vakenheten vägrar jag släppa pappret och försöker memorera de tre verserna. Jag inser att jag lämnat sömnens domäner och i nästa ögonblick att jag inte kan minnas den sista versen. Under tiden det tar mig att nå skrivbordet har jag också glömt den andra. Skriver för andra gången ner första versen, förvånad, inte över dess kvalitet som lämnar mycket att önska, utan över att mitt undermedvetna inte släpper pennan ens i sömnen.

*

Dikt (första versen) jag ordagrant drömde den 10 december 2010

Huruvida världen som vi känner den faller eller står
beror på våra handlingar, våra viljor
det hoppas jag du förstår
innan allting slås i spillror.

Romerska vyer

2010-12-07T22:33:00.001+01:00

Vid Caracallas termer

2010-12-05T18:35:00.008+01:00

Betraktande Caracallas termer, dessa väldiga ruiner, försöker jag låta platsen ta mig tillbaka genom århundradena. Jag vill se de byggas upp för mina ögon, mosaiken smycka väggarna, bassängerna tömmas på ogräs och turister för att fyllas med klart vatten. Jag vill tänka bort alla magväskor och paraplyer, se togor och kroppar utan klädnad. Min föreställningsförmåga är i regel stark, så sent som några dagar tidigare kunde jag i en katedral framkalla renässansens Rom. Det är som att se dubbelt, lägga negativ på negativ. Med hjälp av nutiden fyller fantasin i dåtidens detaljer. Men under min vistelse i Rom lyckas jag inte ta mig till antiken. Colosseum? För mycket folk, för många kamerablixtar. Ett monument som är allt för välkänt – ett musikstycke som spelats för ofta i alltför många sammanhang. Bättre förutsättningar i termerna, dem känner jag inte sedan tidigare. De är förhållandevis välbevarade, det finns utrymme för utforskning.

*

Likväl kan jag inte heller här frammana kejsarrikets romare. För ett ögonblick lyckas det nästan, jag anar fontänerna, ångan som stiger, men sedan är bilden bortjagad. Å andra sidan, det är lätt att se 1700- och i synnerhet 1800-talets människor. Jag ser dem promenera bland ruinerna, hur de speglar sin egen tid (britterna sitt eget imperium) i antikens byggnader. Unga europeiska herrar ute på sin Grand Tour med västerlandets historia i bagaget – ser de romarrikets människor där jag förblir blind? Jag tror det, i monumenten ekar Cicero, Seneca. Lucretius, Vergilius, Horatius – de är förberedda. På en kullvällt pelare sitter Shelley, om jag kisar anar jag Goethe vid en annan tid. På Café Gréco kommer plötsligt Voltaire in i pudrad peruk. Men inte bara de utländska gästerna ser jag, på Palatinen betar fåren bland ruinerna, herden betraktar dem lojt. För honom är ruinerna inga monument, de är stilla lämningar av en flydd tid att vila sina trötta ben. Inget att beundra eller reflektera över. På dem kan barnen leka och klättra. Trotsande de sjukdomsbärande myggen kan djärva kärlekspar mötas under månens sken.

*

Så vari ligger felet? Beläsenhet, för det första. Det behövs byggstenar och spackel att fylla i hålen i ruinerna. Men visst är det så att steget är längre att ta, ett sekel eller två millennier – båda är möjligt men det andra föranleder fler problem. Jag tror det var i samband med SVT-programmet ”Hej litteraturen” som programledaren i någon intervju sade något om att programmet antiken varit svårt att göra för att (och nu citerar jag ur minnet) ”det var så himla längesen”. Då log jag åt uttalandet, men nu i Rom ekade orden sanna. Låt mig förtydliga: att läsa Vergilius eller en grekisk tragedi är ingen ansträngning. De var människor, vi är människor – de problem som diskuteras är angelägna än idag och den moderne läsaren kan utan problem läsa med stort nöje och nya insikter. Allt som krävs är läsförmåga och kanske lite läsvana.

Men. Att verkligen förstå antikens människor, det är en helt annan sak. Förstå allt från världsbild till vardagsbekymmer. Läsa texten inte för egen förkovran utan för att försöka se genom deras ögon – det gör sig lättare med Oliver Twist än med Konung Oidipus. Trots att det var Rom vi talade om märker jag att exemplen jag ger är grekiska – och ja, det grekiska är än mer främmande än det romerska. Som jag kom att tänka på i en kommentar till föregående inlägg skriver Nietzsche någonstans att man måste ta vägen om romarna för att förstå sig på grekerna – desto mer jag tänker på det ju mer låter det rimligt. Bara en sådan sak som språkets gränser; hur uttrycka det vi saknar ord för? Wittgenstein hade rätt när han sade att ”mitt språks gränser, är min världs gränser”, inte sant? Latinet lever i våra moderna språk, det är inte svårt att förstå hur det är uppbyggt (speciellt om man har ett romanskt språk i bagaget) men grekiskan? Långt mer främmande. På det viset också mer spännande, kanske. Outforskad mark. Minns jag fel eller finns det inte i Donna Tartts Den hemliga historien en beskrivning av grekiskan som ett främmande och kargt landskap? Och hur främmande det än är löper det genom vår kulturs historia.

*

Inte sällan får jag frågan vad jag ska ha min kära masterexamen i litteraturvetenskap till, den som förhoppningsvis blir klar till sommaren. Förvåningen följer på att jag inte alls önskar doktorera, skriva journalistik eller jobba i bokbranschen. Så varför fem års trampande i universitetets korridorer? Svaret har jag precis gett. Beläsenhet är nyckeln till en större förståelse för svunna tider och för nuet som följt på dem. Framför allt, världen blir större. Ett besök i Caracallas termer tar mig inte bara till år 2010:s ruiner utan till 1800-talets dito och en dag kanske också till 200-talets romerska bad i all sin glans.

Rom i bilder

2010-12-05T18:24:00.005+01:00

Phèdre (Cabanel nr. 3)

2010-11-25T19:37:00.002+01:00

Phèdre, 1880

Phèdre är kanske min favoritpjäs av Racine (den eller Andromaque). Här syns dramats hjältinna blek och döende. Hon har ännu inte tagit giftet hon tar i sista akten men hennes annalkande död har varit förutbestämd sedan dramats första vers. Av vad jag läst om tavlan verkar de flesta vara överens om att Phèdre här vilar, tyngd av sitt brott.

Phèdre är kanske en av de mörkaste historierna att finna i det antika berättelsestoffet. Phèdre är dotter till Pasiphaë och Minos, syster till Ariadne med det berömda nystanet, och som blivit hjälten Thésée andra hustru. Thésée har redan en son, den stolte Hippolyte som Phèdre blir vansinnigt förälskad i. Hippolyte har dock ett rykte om sig att inte intressera sig för kvinnor alls utan jagar hellre skogarna. När bud kommer om Thésée död bekänner Phèdre sin kärlek och erbjuder honom kronan men avvisas av den förfärade Hippolyte. Thésée återvänder och det innebär att Phèdre är dubbelt skyldig. Hon är skyldig till otrohet och trots att det inte finns några blodsband mellan henne och Hippolyte är hon också skyldig till incest enligt den tidens sed. Brottet är ohyggligt. För att gömma sin skuld och sin skam anklagar Phèdre Hippolyte för att ha försökt våldföra sig på henne. Thésée skickar iväg sonen och ber sin far, Neptune, att straffa honom. Hippolyte anfalls av ett havsmonster, kastas av sin vagn men fastnar i tyglarna varvid han släpas över den steniga stranden och dör. När nyheten når slottet ångrar Thésée bittert sina förhastade handlingar och Phèdre tar gift.

Som modell för sin Phèdre valde Cabanel en rik bankirs hustru. Vid 1880 års salong fick han kritik för att han avbildad Phèdre som han gjort – bräcklig och banal på än och samma gång. Man kritiserade också tavlans ovidkommande detaljarbete. Idag är det kanske just detta som är dess styrkor (se hur lejonskinnet viker sig i vänstra hörnet). Jag tänker mig att tjänaren längst till höger kommer för att säga att Hippolytes kapten återvänd och att han och Thésée väntar henne. Och då vet hon, hon visste innan också men närde ändå ett fåfängt hopp om att det kanske skulle ha löst sig ändå. Det är det hoppet som fick henne att bekänna sin kärlek istället för att ta sitt eget liv och dö med sin hemska hemlighet. Nu är Hippolyte verkligen död, som för hennes hand. Om ett ögonblick stiger hon upp och tar giftet, sedan går hon ned till Thésée för att rentvå den älskades namn och bringa lögnen i full dager.

Le farceur

2010-11-22T11:35:00.001+01:00

Jag förmodas ägna mina dagar åt min masteruppsats vilket jag också gör när jag inte är upptagen med att kolla mailen/läsa bloggar/vara i Rom/måla naglarna/etcetera. När någon frågar mig om föremålet för min uppmärksamhet, den franska sekelskiftesförfattaren Pierre Louÿs, kan jag sällan låta bli att dela med mig av någon av de många anekdoterna kring hans excentriska liv. Till exempel var han till en början bästa vän med den idag mer berömde André Gide. Det var en stormig vänskap och Louÿs brukade utsätta sin vän för diverse spratt (en gång skickade han upp en prostituerad endast iklädd en oknäppt kappa till den strängt kalvinistiska Gide att ringa på hans dörr och erbjuda sina tjänster). Ett av hans favoritskämt var att stämma träff med Gide vid ett torg eller café för att sedan inte dyka upp och istället spionera på den allt mer otålige Gide uppkrupen i någon trappuppgång.

För ett par dagar sedan hade vi det första seminariet i den doktorandkurs jag läser (i egenskap av masterstudent har jag tillgång också till dessa). En av doktoranderna sysslar med Gide och hade därför stött på Louÿs. Inte minst i Gides brev till honom där Gide undrar varför Louÿs inte dykt upp till avtalat möte…

Döende damer (Cabanel nr. 2)

2010-11-20T18:27:00.000+01:00

Ophélie ou Ophelia, 1883

La Mort de Francesca de Rimini et de Paolo Malatesta, 1870

Cléopâtre essayant des poisons sur des condamnés à mort, 1887

L’Art Pompier (Cabanel nr. 1)

2010-11-19T08:22:00.000+01:00

I jakt på en bild att illustrera inlägget om det franskklassicistiska scenrummet snubblade jag av en händelse över den franske konstnären Alexandre Cabanel (1823-1889). Han var en på sin tid berömd konstnär som bland annat gjorde flera av sin tids celibritetes porträtt. Jag kände inte till honom sedan tidigare vilket kan bero på att han tillhörde den konstrikting vilken dess samtida belackare kallade ”l’art pompier”. Detta var den officiella, akademiska konsten i 1800-talets Frankrike. Cabanel var exempelvis Napoléons III:s favoritmålare. Konstriktningen har sedan fått stå tillbaka till förmån för naturalism och impressionism (som Cabanel givetvis var djupt kritisk emot) som växte fram under samma tid och som fick konsekvenser för 1900-talets modernism. På senare tid har man dock börjat uppvärdera det akademiska måleriet, bland annat presenteras det numera på Musée d’Orsay tillsammans med de stora impressionisterna och naturalisterna.

Att det fick öknamnet l’Art Pompier (brandmannakonsten) beror på att den franska brandkåren i 1800-talets Frankrike hade hjälmar med panache som påminde om de grekiska hjälmar som ofta förekom i konstinriktningens motiv då man gärna målade klassiska och religiösa motiv. Pompier liknar såklart också ordet pompös, associationer som säkert spelade belackarna i händerna.

Stilig var han också...

Colosseum

2010-11-17T22:09:00.002+01:00

Vid monumentet steg ur minnet ord som inte var mina.

Type of the antique Rome! Rich reliquary
Of lofty contemplation left to Time
By buried centuries of pomp and power!
At length- at length- after so many days
Of weary pilgrimage and burning thirst,
(Thirst for the springs of lore that in thee lie,)
I kneel, an altered and an humble man,
Amid thy shadows, and so drink within
My very soul thy grandeur, gloom, and glory!

Vastness! and Age! and Memories of Eld!
Silence! and Desolation! and dim Night!
I feel ye now- I feel ye in your strength-
O spells more sure than e'er Judaean king
Taught in the gardens of Gethsemane!
O charms more potent than the rapt Chaldee
Ever drew down from out the quiet stars!

Here, where a hero fell, a column falls!
Here, where the mimic eagle glared in gold,
A midnight vigil holds the swarthy bat!
Here, where the dames of Rome their gilded hair
Waved to the wind, now wave the reed and thistle!
Here, where on golden throne the monarch lolled,
Glides, spectre-like, unto his marble home,
Lit by the wan light of the horned moon,
The swift and silent lizard of the stones!

But stay! these walls- these ivy-clad arcades-
These moldering plinths- these sad and blackened shafts-
These vague entablatures- this crumbling frieze-
These shattered cornices- this wreck- this ruin-
These stones- alas! these grey stones- are they all-
All of the famed, and the colossal left
By the corrosive Hours to Fate and me?

"Not all"- the Echoes answer me- "not all!
Prophetic sounds and loud, arise forever
From us, and from all Ruin, unto the wise,
As melody from Memnon to the Sun.
We rule the hearts of mightiest men- we rule
With a despotic sway all giant minds.
We are not impotent- we pallid stones.
Not all our power is gone- not all our fame-
Not all the magic of our high renown-
Not all the wonder that encircles us-
Not all the mysteries that in us lie-
Not all the memories that hang upon
And cling around about us as a garment,
Clothing us in a robe of more than glory."

The Coliseum av Edgar Allan Poe